I bland hänger jag inte riktigt med i alla faser Daisy går igenom. Om det nu är faser.
Sedan jag kom hem från jobbresan har hon gråtit krokodiltårar varje gång jag lämnat henne på förskolan. Håkan säger att det är separationsångest för att hon tror att jag ska lämna henne så där länge igen. En rätt taskig börda att lägga på mitt redan dåliga samvete.
Dessutom har hon vaknat okristligt tidigt många morgnar. I helgen innebar det att hon sov tre och en halv timme på dagen och jag cirka två.
Men nu när det är vardag och jag jobbar blir det nästan outhärdligt för oss alla tre.
Resultatet blir att Daisy inte orkar efter att ha varit vaken sedan halv sex så hon bryter ihop på förskolan vid tio och måste lägga sig och vila i två timmar och vaknar sedan för att äta lunch när alla andra barnen ska vila.
Bakvänt.
I morse somnade hon i vagnen på väg till förskolan efter att ha vaknat tjugo över fem och jag fick lyfta över henne i en av de andra vagnarna medan hon fortfarande sov.
Jobbigt att somna tryggt i vagnen med mamma nära och vakna i en park med en massa barn och fröknar.
Jag hade lust att ta med henne henne in i vilorummet och lägga mig själv också.
Vad förvånade de hade blivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar