Räkna, vad är det för jäkla påfund?

Försöker måtta fem matskedar vällingspulver, aptrött och sur över att ha suttit uppe för länge och tittat på hyllade svenska filmen "Puss".
De kan stoppa upp sina hyllningar i röven.
Kommer på efter några skedar att jag tappat räkningen.
Häller tillbaka pulvret.
Börjar om.
Tänker att nu får jag inte tappa räkningen.
Fokuserar mycket på tanken att inte tappa räkningen.
Tappar därför räkningen.
Börjar om.
Irriterar mig på att de flesta nappflaskor är så smala att hälften av vällingpulvret i en matsked hamnar utanför.
Konspirerar kring att något stort korrupt företag kommit på detta för att hjälpa det andra korrupta företaget som vill kränga vällingtrattar.
Så att trötta föräldrar inte ska behöva hälla hälften av pulvret utanför.
Tänker att vällingtratt är ju smart men en jävla i-landspryl och att det vore smartare att göra nappflaskor som passar för matskedsmått.
Tappar räkningen igen.
Börjar om.

Så trött att jag tittar i kors

Det tar på krafterna att göra en utflykt till Djurgården. Det är i alla fall vad och jag Daisy pysslat med idag, picknick på Rosendals trädgård med mammagruppen.
Och sen en promenad hela vägen till Nybroviken och båten hem igen.
Daisy somnade på tre sekunder klockan sju och jag är beredd att joina henne. Men då vaknar jag väl fyra i natt, superpigg. Å andra sidan inte en så dum tanke eftersom Håkan kommer hem då från jobbet. Och eftersom Daisys asfaltsborr sett till att jag har en intimare relation med galltvålen än min man numer hade lite kvalitetstid med denne man inte varit så dumt.

Ciao buddies. Längesen! Jag tog med mig lite leksaker och tänkte vi kunde ha en utdelning.

Melvin har redan nallat bitringen så ni andra får slåss om härligheterna.

Jahaja, Elsa hade visst med sig en ballare grej. En anka som låter.

Om man inte orkar ge sig in i matchen kan man göra som Alva och leka med polarens fötter istället.

Tihi, jag fick loss någon annans leksak.

Shit, trött man blev då.

Det blev tydligen den där damen på bänken under plåtningen också.

Så Daisy sov sig igenom turen i trädgården.

Det gjorde de andra bebbarna också när vår mammapatrull rullade vidare.

Och Daisy missade de fina blommorna.

Sen vaknade hon lagom till vi tog båten hem.

Och då blev hon glad att äventyret fortfarande pågick.

Anton flirtade med oss medan hans mamma tog bilder. Då hade vi lite svårt att fokusera på linsen.

Men där var den ju. Smile!

Hindersprövning

Som sagt, jag bygger hinder och Daisy gör allt i sin makt för att övervinna dem.
Men så fastnar hon och då är det min tur: Moahahaha!

Det här verkar vara en bra plats att lägga grejerna på

I bland är min man så himla typisk.
Till exempel har han någon slags fobi för papperskorgar. Snusdosor och de där flärparna till mjölkpaketen ligger alltid PÅ diskbänken fast papperskorgen är precis UNDER.
Om toarullen är slut låter han den lilla pappgrejen sitta kvar på hållaren fast papperskorgen är på armlängds avstånd därifrån.

I går då så bad jag honom byta batterier i Daisys leksakstelefon som slutat låta. Han gick in i klädkammaren och hämtade en skruvmejsel i verktygslådan, fipplade ett tag och sa sen att leksakstelefonen var trasig (dvs det funkade inte, eller han lyckades inte, att byta batterier).
Gav han sedan tillbaka leksakstelefonen till Daisy? La han sedan tillbaka skruvmejseln i verktygslådan?
Dubbelnej.
Han la alltihop bakom böckerna i bokhyllan.
Logiskt.

Här ligger vi och skräpar.

Skit i leksakerna, jag har ju utsikt

Daisys nya grej är att ställa sig vid elementet och titta ut. Hon kryper från rum till rum, testar nya element och nya vyer hela dagarna.
Leksakerna får toknobben, det är bara titta som gäller. Är hon på extra spexigt humör gömmer hon sig bakom gardinen och när hon drar bort den ska man säga ”Titt ut!”. Den leken kan pågå lääänge.
Fatta smart man känner sig när man sitter på golvet och upprepar ”Titt ut!” sjuttielva gånger.

Apropå smart så kan Daisy nu säga mamma, pappa och titta. Oklart om hon vet vad orden betyder men ändå… ett geni.

Kolla, det är hantverkare med konstiga maskiner där nere.

Hinder är inga problem

Bygg du hinder mamma, jag tar mig över dem ändå. Moahahahaha!

Balkonglådan inomhus, tack hantverkare!

Hantverkare, jobba som vanliga människor

Vad är det med hantverkare och deras arbetsdygn? Varför måste de börja jobba i ottan och äta lunch vid nio/tio när vi andra käkar frukost?
De väcker ju inte annat än irritation när de knackar på klockan sju för att laga något som gått sönder. Eller ännu bättre när de skriver att de dyker upp någon gång mellan 8 och 16. Men bra, då vet jag för det är ju väldigt få timmar att spela med.
Just idag har jag alltså, som ni kanske redan anat, blivit väckt av hantverkare. De ska spola rent glastaket på balkongen. När det stod mellan 8 och 16 på lappen hoppades man ju på 12-snåret. Det visade sig vara 7:56.
Just denna morgon var dessutom Daisy lite sömnig och bestämde sig för att somna om efter blöjbytet vid sju. Oh the joy ville jag utropa och göra high five med henne (ja, hon kan det nu). Vi har nämligen sovit lite oroligt. Daisy har kört asfaltsborren med lösa skott många gånger i natt och vaknat själv av fisarna och blivit rädd = börjat gråta. Härlig skötbordsrealism coming your way.
Så den där sovmorgonen behövdes.
Men vi väcktes bryskt av en jordbävning ovanför oss i form av någon jävla vattenmackapär.
Nu vill Daisy sova sin förmiddagsnap men för sådant oväsen där uppe att hon blev rädd när hon låg i spjälsängen och började gråta.
Och hantverkarna har inte ens varit här ännu.

Ser ni det där vattenmolnet? Orsaken till helvetesmorgonen.

Läggmatch – som alla andra kvällar

Helena gick ingen lätt match mot Daisy i kväll.
Uppdraget var att få av henne (Daisy alltså, inte Helena) kläderna och sedan på med en pyjamas.
Daisy gjorde sitt bästa för att krångla sig ur Helenas armar, åma sig och göra sig till.
Men vinnaren var trots allt lätt att kora till slut.
Det blev en läggmatch.

Nu sover den här lilla korven gott.

Faan faan faan

Alltså, läser min kollega Erics insats på en lekplats och vill ge honom en guldstjärna för hans uppmärksamhet, iakttagelseförmåga och agerande.
Fy faan för vidriga jävla äckel på lekplatser.
Jag hade nog klappat till karln (minst sagt) och hoppat jämfota upp och ner på hans filmkamera som en rasande Kalle Anka.

Arv och miljö

Hon har ärvt sin pappas fotbollsintresse.
Eller också inser hon att detta blir vardag för henne i höst och att det är bäst att förbereda sig noga.

…

En helt annan grej. Har börjat använda de där Active Fit-blöjorna på Daisy nu. Fick dem i ett Libero-paket för ett tag sedan men beklagade mig för tjejerna i mammagruppen över att blöjorna var helt värdelösa när Daisy kört asfaltsborren. Då måste man ju dra av blöjan och allt kladdas ner över hela bebisens ben.

En av tjejerna började garva och sa: ”Men Susanne, du ska ju riva av blöjan i sidan.”

Och så demonstrerade hon på en blöja hur lätt det var.

Hur dum kände inte jag mig då?

Tur man har smarta morsor runt sig.

Och det livet som en gång var…

Mitt liv just nu är rätt fantastiskt faktiskt.
Förutom skötbordsrealismen (ja, asfaltsborren kör sina attacker fortfarande) är det rätt gött att vara hemma med bebis. Jag blev lite mer nyfrälst än jag trodde av att få barn.
Ändå.
I bland saknar jag mitt gamla liv. Speciellt nu när jag går igenom bloggar och facebook efter helgen som gått och ser att folk gjort så mycket roliga saker.
Jag vill också hänga på en sunkig bar eller trendig klubb (det var lite 50/50 där när det begav sig) med vänner, dansa halva natten, springa på några ytligt bekanta, ringa in några fler vänner, köra nåt shotrace och ha efterfest i min lägenhet på Gullmarsplan.
Vakna dagen efter och inse att man har kompisar som ligger skavfötters i sängen, polare på soffan och nån (Markus) ligger inlindad i mattan på golvet.
Och man gör en storbeställning pizza och de flesta som inte har något bättre för sig stannar hela dagen och man ligger i soffan och snackar skit.

Känner mig egentligen väldigt färdig med det livet.
Ändå.
Saknar det.

Istället satt jag själv varenda kväll hela helgen. Bölade lite i min ensamhet, kollade lite chickflicks, nattade bebis med välling, gick och la mig före midnatt och väcktes vid sjusnåret.
Ändå.
Det är ju galet mysigt att vakna med bebisen bredvid sig, hon är på sitt bästa humör och vi gosar länge i sängen.
Ändå.
Det är inte direkt så att jag ringer en kompis och inleder med frasen: ”Veeeet du vad som hände igår?”.
Att jag bytte fyra bajsblöjor är ju inte direkt lika intressant som att jag (eller valfri person i umgänget) ställde till med en skandal nånstans på småtimmarna.
Livet har på något sätt blivit lite fattigare men ändå så oerhört mycket rikare.
Jag behöver till exempel aldrig tycka att jag är världens tråkigaste som stannar hemma en lördagskväll och missar en massa saker (jag har ju en underbar bebis). Jag behöver heller aldrig ha söndagsångest (jag har ju en underbar bebis) och jag vaknar aldrig så bakfull att jag inte kan lyfta huvudet från kudden (jag har ju en underbar bebis).
Men ändå.

Asfaltsborren we like to call vår dotter

Mors dag har haft lite av ett dofttema. Eller doft och doft, stank snarare – av bajs.
Daisy har ägnat större delen av dagen åt att låta som en asfaltsborr i blöjan. Håkan gick en långpromenad med henne på eftermiddagen och jag fick sova i två och en halvtimme.
Men det var svårt att fokusera på sömn för det luktade bajs hela tiden. Har fortfarande inte listat ut om jag hade det på händerna eller vad det var.
Håkan kom hem och tyckte att Daisy luktade misstänksamt men det var inte blöjan. Hon hade bajs på huvudet från tidigare idag.
Mm, fräscht.
Efter att ha duschat och badat henne två gånger körde hon igång asfaltsborren igen inte en, utan två gånger.
Tyckte hon luktade lite funky när jag nattade henne nu fast jag tvättat henne igen.
Eller också är det jag som har bajs i ansiktet.
Mm, fräscht.
Daisy fick lukta på liljekonvaljer i alla fall som mamma och pappa kom med från landet ihop med mitt ärvda skåp som de var så snälla att frakta hem hit.
Skönt ändå att Daisy fick lära sig hur gott något kan lukta.
That little stinker.

Fint skåp. Ljuv doft.

Daisy gillar i alla fall att se sina nerbajsade kläder bli rena.

Hurra för mors dag (och för Marc Jacobs)

Exakt hur glad blir man (läs:jag) när det kommer ett sånt här paket farande?

Så glad att jag skulle kunna göra kullerbyttor och framåtvolter. 

Och i paketet låg en alldeles bedårande sommarväska. 

Håkan sa att jag ska ha denna i sommar på stranden och när jag sitter på uteservering och dricker rosévin.

Och i denna lilla rackare i väskan lägger jag telefonen och plånboken (utan pengar i men vad faan).

Jag vill VÄLDIGT mycket att det ska vara sommar nu. Nu säger jag!

Tack världens bästa make, man, pappa och människa! Du gör mig lyckligare än någon annan på hela jorden. (Och tack Marc Jacobs)

First time is a charm

Hipp hipp hurra för mig på min första mors dag.
Dagen till ära ger jag er en osmickrande, men realistisk bild, av en trött mamma.

Möte med en kändis

Okej, jag kommer inte kolla på "Stardust” på TV4 ikväll. Dels för att jag redan sett den två (!) gånger, dels för att jag så klart prioriterar Champions League.
Säger som min kollega Tobbe Ek, nuvarande korre i London, att det lätt blir så när man bott där ett tag. Hur ointresserad man än var av fotboll innan (noll intresse både han och jag) börjar man plötsligt titta på matcher frivilligt och undrar vad faan som hände.

I alla fall, ni som trots allt inte gillar fotboll väljer kanske filmen. Jag har sett den två gånger av jobbskäl, fast den är faktiskt helt ok som sådan där fairytalefilm.
Inför ”Stardust”-premiären 2007 fick jag träffa Michelle Pfeiffer som gjorde sin första film på myyyycket länge. Hon var extremt svårintervjuad och svarade mest ”ja” eller ”nej” på frågor eller slingrade sig. Hon gav ett rätt kallt intryck. Hon var ju en av de absolut vackraste människor jag sett och jag blev lite glad över att se att hon hade lite mörk utväxt. Att hon liksom inte ansträngt sig till det yttersta för att vara flawless.

Träffade även Claire Danes (som jag älskar sedan ”Mitt så kallade liv”) och hon var lite goofy så där som man trodde hon skulle vara och grymt snygg. Uppenbarligen besvärad av att prata om sig själv och sitt privatliv och vurmade för att välja New York före Los Angeles för att slippa paparazzi.
Hon hyllade även Charlie Cox som landat huvudrollen mot henne i filmen och han var ju lite av en nobody då.

– Han är bra på att kyssas, sa hon.

Träffade ju Charlie Cox också då, 2007. Han fick göra en mängd provtagningar under flera månader för att landa rollen.

– Jag förstår att de tvekade länge eftersom det är en så stor produktion och jag är helt okänd.  Jag har tänkt på det varenda dag sedan jag fick rollen för ett år sedan. Jag vet inte hur man förbereder sig för något sånt här. Det är nervöst bara att göra intervjuer.

Han fick ju spela mot Robert De Niro som han till en början var rädd för.

– Han ville att jag skulle kalla honom Bob och det gjorde jag då men nu säger jag Mr De Niro. Han är min hjälte. Men han är faktiskt väldigt blyg i verkligheten och säger inte så mycket.

Men "Stardust” blev nog inte Charlie Cox stora genombrott. När jag flyttade från London nåt år senare spelade Charlie Cox åter teater på någon liten Londonscen. Hollywood skrek väl inte direkt efter honom som det kändes.
Han var väldigt trevlig att intervjua men jag vet inte om han tog lite illa vid sig över att jag var ännu mer intresserad av att gulla med hans hund som han hade med sig till intervjun.

Charlie Cox och jag.

…
Skrev ut några citat från intervjuerna som fortfarande låg i min dator. Hittade dem inte på aftonbladet.se

Daisy och konsten att...

Dricka vatten själv.
Resultat: Lite som en trestegsraket.

Man börjar med att luta huvudet bakåt.

Alltså riktigt mycket bakåt så att vattnet rinner till.

Klart. Enkelt va?

Han är ju het alltså

Har genomgått en liten identitetskris den här veckan.
Från att ha varit kvinnan som bara skulle vara föräldraledig i ett halvår och sedan rusa tillbaka till jobbet för att göra ”karriär” gjorde jag helt om och passade på att slacka i ett år.
Pussa på bebis, byta blöjor, kolla på skräp-tv, umgås med vänner, hitta nya vänner, fundera över livet.
Funderar mycket på jämlikhet i allmänhet och om att skaffa barn är en kvinnofälla i synnerhet.
Så händer det här och min man började göra ännu mer ”karriär”.
Vips så ska jag vara föräldraledig i 13 månader och bara jobba fyra dagar i veckan.
(Vi har ju så klart diskuterat detta noga innan beslut fattades och är överens.)

Kan dock inte riktigt förlika mig med den här tanken, att detta är jag:
Susanne_föräldraledig_i_13(!)_månader_som_dessutom_startade_en_mammablogg_och_minnet_av_karriären_som_var.

Ändå, var på möte på jobbet i veckan och blev påmind om att det jag gjort hittills inte fallit i glömska och att jag är efterlängtad. Känns bra. Har pepp. Ska nog smygjobba lite redan nu.

Dessutom, när jag såg bilden på Håkan på Dagens Media så tänkte jag att det stämmer ju… han är en hunk min man. He´s got the looks and the brains.

…
Skriver för övrigt detta inlägg jättesnabbt och hade tänkt ha en längre utläggning om denna identitetkris och känslan av att en ångvält parkerat på mig denna vecka men min svåger hörde av sig och sa att jag måste göra ett nytt inlägg apasnabbt för det står 666 på räkneverket. Och vi behöver ju inte jinxa tillvaron mer än livet utanför hemmets fyra väggar redan ställt till med. Så.

Rädslan för att vara svennebanan gjorde sig påmind igen

Sitter och tittar på Nyhetsmorgon och intervjun med Mauro Scocco. Alltså, jag gillar den killen (gubben) lite väl mycket och har alltid gjort.
Nu har han fått någon slags revival sedan ”Pluras kök” och en upprättelse kring sin egen person, att han ändå är lite ball och underhållande.
Lite som Niklas Strömstedt fick sin upprättelse genom sin blogg, twitter och förhållandet med Jenny Östergren.
Eller ja, upprättelse var väl ett lite väl starkt ordval.
Anyhow, messade min bästis och frågade hur extrem svennevarning det är på mig som gillar Mauro Scocco så sjukt mycket.
Fick ett lugnande svar:
Frågar du tjejen som älskar Orup? Bara vi inte börjar lyssna på Tomas Ledin är allt ok.

Daisy la sig så här på soffan när Mauro spelade. Tror hon fick feeling.

Öh öh ha den äran!

Åtta månader idag och lika söt som alla andra dagar.

Platt fall för pannkakan

Nu kan man tro att allt barnmorskan säger är lag.
Så är det ju inte.
Men de kommer med himla bra råd ibland och just hon nya som vi fick idag verkade ovanligt klyftig.
Hon tipsade om att göra pannkakor till Daisy. Så jag var lite rebellisk och lassade fram stekpannan fast det är fredag och inte torsdag.
Pannkakorna föll Daisy i smaken och hela upplevelsen förhöjdes av att hon fick äta själv och kladda hur mycket hon ville.
På barnorskans inrådan.

Nyss ringde Håkan från jobbet och frågade hur det hade gått med pannkisarna och jag svarade att det hade ju gått alldeles strålande även om tallriken och större delen av pannkakan hamnade på golvet till slut.
Håkan: – Jaha, haha. Men är det egentligen så smart att hon får leka med maten som barnmorskan sa.
Jag: – Ja, annars kan hon bli helt anal i sitt beteende.
Håkan: – Vad innebär det? Att hon tar sig i röven hela tiden?

Rebell in action.

Eldprovet.

Meeer, jag vill ha meeeer.

Och då kan man bli så här proppmätt.

Och vad flinar du åt Daisy?

Ah, åt det där. Bra jobbat.

Käkar en macka bara

För två veckor sedan testade jag och Daisy tittade på mig, spottade och fräste lite och undrade vad fasen det var frågan om.
I dag uppmuntrade barnmorskan mig att testa igen.
Så det gjorde jag.
Och nu var det tydligen värsta festen att få äta en formfranska utan kanter med smör på. Alldeles själv.

Vitt bröd. Ingen GI. Bra skit.

Mun mot mun-metoden

Vi var på åttamånadersbesök på BVC idag.
Daisys mått i detta nu är:
Vikt 9 050 gram
Längd 71,2 cm
Huvudomfång 44,8 cm

Sen visade barnmorskan på en docka hur vi skulle agera om Daisy någon gång sätter i halsen (superläskigt ju).
Daisy var väldigt fascinerad av den där dockan och visade sig vara en naturbegåvning på det här med hjärt- och lungräddning.

Oh no, dockan måste få luft. Jag trycker lite på halsen. (Egentligen ska det vara två fingrar på bröstet men Daisy var lite fumlig.)

Och ungefär så här gör man mun-mot-mun-metoden. (Återigen har Daisy lite problem med träffsäkerheten.)

Och sen pillar man ut den lilla matbiten som fastnat.

Barnarbete

Det är viktigt att barnet tidigt lär sig vikten av att hjälpa till hemma.
I dag tog vi därför tag i tvätten.

Att sitta i tvättkorgen var i alla fall lite spännande.

Och plötsligt se jättelång ut var ju också ballt. 

Men när jag förklarade att tvätten måste sorteras också blev det ett jävla liv.

Det svänger fort

Var på gymet imorse igen. Andra gången den här veckan med bebis. Klapp på axeln till mig.
Daisy har alltid skött sig exemplariskt på de här passen. Medan andra bebbar gråtit, skrikit och levt rövare har hon suttit glad och nöjd på sin matta.
På yoga-passet för tre veckor sedan sa instruktören (som pratar engelska):
– Congratulations to the best baby in the whole universe.

Jag svävade typ ut från gymsalen.

Så idag då:
Daisy levde rövare genom att krypa fram till varenda unge, hälsa snabbt och sedan ta deras leksaker. Eller så kröp hon över hela salen av bara farten för att klättra på högen av yogamattor.
Instruktören bar runt på Daisy (som var mycket nöjd över detta) halva passet.
När timmen gått frågade instruktören om Daisy har några syskon.
– No? Oh My God. Well, maybe in this case one is enough. She is so energetic.
(and very, very cute la hon i och för sig till).

Ändå, jag svävade inte ut från gymsalen.

Det gick inte ens att få henne att sitta still för en bild.

Fotobonanza

Svärmor skickade några bilder från när hon var här. Två av dem var riktigt bra.

Daisy ser sjukt rolig ut på den här bilden, och jag är slightly snygg. Blir extra roligt med den där bilden bakom för det ser ut som att halva mitt huvud är på rymmen (vilket är en ganska träffande beskrivning av hur mitt liv känns rätt ofta nuförti´n).

Och en familjebild på oss alla tre. En av få.

Konversation en onsdagskväll

Håkan (ynklig): Jag har 38 graders feber. Inte mycket men allt blir ju mycket kämpigare om man är man.
Jag: Ja, det är därför det är tur att ni inte kan bli gravida. För då skulle det inte födas några barn här i världen.
Håkan: Sant.
Jag: Det är synd om mig med. Jag har fått mens.
Håkan: Det måste vara livets sätt att förbereda er på att föda barn.
Jag: Vaddå? Ge oss ont och besvär en gång i månaden så att vi inte glömmer så lätt?
Håkan: Ja, precis. Sen när ni är 55 säger livet att nu har ni kämpat bra och kan få slippa det där.
Jag: Ja. Och varsågod, här får ni svallningar och sväller upp istället.
Håkan: Haha.
Jag: Alltid när vi kvinnor säger det där om att män inte skulle palla att föda barn kontrar ni med att ni minsann drar ut i krig. Och hur ofta händer det liksom?
Håkan: Jag skulle aldrig säga det. När var vi senast i krig? 1814. Det var 197 år sedan.
Jag: Haha. Vill du ha te för din onda hals?
Håkan: Jag kan fixa det själv älskling.

Klarar inte av att läsa sånt här

Malin Wollin har precis fått missfall. Så hemskt att jag inte kan ta in sånt. Länge kunde jag inte njuta av graviditeten för jag gick hela tiden och var vettskrämd för missfall.
Kan inte ens sätta mig in i hur det måste kännas.
Malin Wollin startade en gravidblogg. Hon hann göra tre inlägg. Det här var de två sista:

Så. Hemskt.

På sin "vanliga” blogg har hon nu gjort ett kort inlägg.

Livet kan vara för jävligt.

Men jävligast i allt det här är mänskligheten. Vilka är de 359 idioterna som gjort ”tummen upp” på det här?