Omföderskor är vi allihopa

Det här med mammagrupper hade jag hört mycket om innan jag fick barn och byggt upp vissa fördomar. Dessa raserades ganska omgående i min första mammagrupp där flera av dem blivit mina vänner. Nu har jag fött fler barn och flyttat till en ny kommun och går i en mammagrupp för omföderskor.
Jag har svårt att känna mig helt bekväm i den är gruppen eftersom deras "problem" känns lättare att hantera än mina eftersom jag har två bebisar. Jag är också med i en mejlgrupp för tvillingföräldrar. Inte heller där känner jag igen mig i deras eventuella problem eftersom de inte bär på en djup sorg efter sin mamma.
Kalla mig egoist eller självömkare men det är så jag känner.
Men det hindrar mig inte från att skoja till det ibland när jag känner att allt kanske blir för politiskt korrekt.
Jag kan dock så här i efterhand önska att jag stoppar mig själv ibland.
Och med i bland menar jag till exempel i torsdags då jag var på träff med nya mammagruppen.
Vi fick besök av en familjerådgivare och hon sa en himla massa bra saker i förebyggande syfte om hur man ska tänka och kanske agera i en relation efter att man fått barn. Hon ställde också frågor till oss mammor. Alla svarade så fint om att de är så oerhört jämställda i sina relationer och att allt till och med blivit bättre sedan de fick fler barn.
Eh ursäkta att jag vill strila lite regn på er parad tänkte jag men så perfekt kan inte allt vara. Jag slängde ur mig något om att det här med att få barn ibland kan kännas som en kvinnofälla (ekonomiskt, kroppsmässigt, jämställdhetsmässigt osv). Fick då tillbaka från familjerådgivaren att man också kan se det som ett privilegium att få vara hemma länge med barnen.
Förvisso. Jag svarade något om att jo men man har ju alltid bra eller mindre bra dagar.

Familjerådgivaren påpekade också vikten av att föräldrar bör visa ömhet för varandra inför barnen så att barnen ser att kärleken inte bara finns mellan mamma eller pappa och barnet utan även mellan mamma och pappa.
Det var ungefär här jag önskar att jag valt att inte öppna munnen.
För ungefär här väljer jag att säga så här: "Haha, ja men det där kan ju slå tillbaka på en också. När jag och min man kysstes en gång inför Daisy kom hon sen och räckte ut tungan och sa att hon också ville pussas så. Haha, det vill man ju helst inte att hon gör på förskolan."
Det blev knäpptyst.
Inga skratt.
Ungefär där kan man tänka att jag borde ha hållit mig till att vara tyst. Även i fortsättningen.
Nehej då.
En annan mamma berättar då om hur fantastiskt fina barnen på hennes sons förskola är mot varandra. Varje dag kramas de hårt och pussas innan de skiljs åt för det har de lärt sig att så ska man göra om man tycker om varandra.
Det är då jag tydligen öppnar munnen igen.
"Haha, om Daisy gått på den förskolan hade hon kommit då och sträckt ut tungan och velat kyssas."
Ingen skrattar.
Det blir pinsamt tyst.

Alltså, hjälp mig någon. Skydda mig mot mig själv.