Utsikten från vårt hotellrum (med världens minsta badrum).
Nyhavn. Vi bodde längst ner på kajen.
Vecka 24+6.
Ölsugen.
Nu sitter vi på tåget hem. Med nöd och näppe. Jag är en sann tidsoptimist och Håkan hatar att stressa och inte vara ute i god tid.
Idag fick jag sota för detta.
Jag lät som Alfons "jag ska bara" när Håkan sa att NU måste vi gå till Sorgenfri och äta om vi ska hinna innan tåget går.
Väl på Sorgenfri hade de en ny kock så vi fick vänta i 20 minuter på vår mat.
Håkan tittade på telefonen var tredje sekund och svepte två öl av ren stressma.
Jag tänkte att det är klart vi hinner. Tidsoptimist som sagt.
När vi var klara och hoppade in i taxin för att hämta väskan på hotellet stannades trafiken upp av demonstrationer. Håkan hoppade ur taxin och s p r a n g över en kilometer till hotellet genom folkmassan i Nyhavn.
I 25 graders stekande sol.
Jag vände med taxin och åkte till tågstationen.
Stod på perrongen och såg minuterna ticka i väg. Till slut räknade jag sekunder vid dörren till tåget och tidsoptimisten i mig var smärtsamt nära att ge upp hoppet.
DÅ såg jag Håkan högst upp i trappan.
Vi hann. Håkan så svettig och slut att han nästan kräktes.
Och jag har lovat att sluta vara tidsoptimist.
Men ändå.
Vi hann ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar