Man vet att man är gammal när man inte orkar hålla ut två kvällar i rad.
Eller också var det kroppen som inte sovit en hel natt på sju månader som skrek "hejda dig!"
Efter fredagens baluns ända in i kaklet orkade jag inget annat än att stanna på hotellrummet. Helt själv.
Och vet ni?
Det var alldeles underbart. Efter åtta (!) timmar på stan med långlunch med kompisarna på en superb restaurang shoppade jag tills benen knappt bar mig mer. När armarna började krampa av att bära alla påsar gav jag upp (läs: varuhuset Magasin stängde). Så 20:30 var jag tillbaka på rummet. Tog ett bad ich beställde upp Room service till Eurovision. Hotellet hade den goda smaken att ha London-restaurangen Blue Elephant i byggnaden så jag fick en utsökt Pad Thai.
Satt sedan och följde Markus livechatt på Aftonbladet, messade med kompisar och maken, kollade sociala medier vad vänner och bekanta tyckte och kände mig inte det minsta ensam. Jag njöt faktiskt.
En minut efter att Conchita Wurst sjungit sista tonen i vinnarlåten "Rise like a Phoenix" somnade jag. Sov åtta timmar och vaknade med större påsar under ögonen än månader av sömnbrist gett mig. WTF? Helt ologiskt ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar