Hjärtat

Jag ska bli lite för personlig på bloggen nu. Privat. Utlämnande. Öppna upp mitt hjärta som blöder. Berätta att jag hulkgråtit idag. Det har hänt många gånger det senaste halvåret. Jag ska komma med en förmaning och en uppmaning. 

Nästa vecka är det ett halvår sedan min mamma dog. Den 29 november slutade hennes hjärta att slå. Hon var sjuk i cancer men hennes död kom plötsligt, oväntat och chockartat. 
Idag fick vi veta att hennes liv inte hade behövt sluta där. Hennes hjärta hade inte behövt sluta slå den 29 november. Hon hade då funnits idag. 
Jag hade haft min mamma.
Mina barn sin mormor. 

Mamma hade genomgått tre cellgiftbehandlingar. Hon hade klarat alla tre trots att det var oerhört tufft och skulle precis påbörja strålbehandlingen. Nästa etapp mot ett tillfrisknande. Vi hade fått upp hoppet igen.
Men hon återhämtade sig aldrig riktigt efter den tredje cellgiftbehandlingen. Efter tio dagar fick hon svårt att andas och hon hade smärtor i ryggslutet. Pappa ville att de skulle åka in till sjukhuset. Mamma ville inte vara till besvär. Till slut lät hon sig övertalas. Hade de ringt en ambulans hade hon kanske överlevt. För de hade förmodligen satt ett EKG. Men mamma ville inte vara till besvär. Istället satt hon i väntrummet på akuten och väntade på att få hjälp av en stressad läkare. En stressad läkare som inte hade tid att ställa en ordentlig diagnos. 
Mamma blev inlagd och fick, efter att pappa tjatat, smärtstillande mot sina ryggsmärtor. 
På morgonen blev hon hastigt sämre. Läkarna ringde och bad pappa skynda sig in. Då visste jag att slutet var nära. 
Han möttes i korridoren av läkarna. Jag hann inte in.
Det gick snabbt. Det var försent. De kunde ingenting göra.
Hjärtat var för svagt. 
Efter att jag suttit vid mammas kropp i vad som kändes och förmodligen var timmar fick vi träffa två ur läkarteamet. Den ena tittade på mig med medlidsam blick. Han hade svårt att hitta orden. Den andra satt som på nålar och tittade stressat på sin jourtelefon. Han gick efter fem minuter. Jag frågade den medlidsamme läkaren vad smärtor i ryggslutet är ett tecken på. 
Han svarade att det i kvinnors fall ofta kan vara hjärtinfarkt. 
Varför sattes då inget EKG på mamma? Varför undersöktes hon inte för hjärtinfarkt när hon kom in på akuten?
Det kunde han inte svara på. Han sa: "Men oavsett svaret på den frågan gör det inte att ni får henne tillbaka."

Idag fick pappa ta del av hela rapporten från Södersjukhuset. Den visade att de gjort fel. Att mamma med största sannolikhet dog av hjärtinfarkt och att hon hade en infektion i kroppen som hade behövt antibiotika. Om hon hade fått en ordentlig undersökning hade de upptäckt detta. Men den stressade läkaren på akuten missade det. Om hon hade fått rätt vård direkt hade hon levt idag. 
Rapporten visade också att hon var så gott som fri från cancern. Hon hade vunnit kampen mot sjukdomen. 
Men kroppen tog stryk av behandlingarna. Och hjärtat sa ifrån. Men hjärtat fick inte hjälp. 

Jag har själv legat på akuten på SöS. Det var några år sedan och jag hade fruktansvärda magsmärtor. De där elva timmarna där var hemska och jag minns att både jag och Håkan reagerade på hur uselt det var på akuten på SöS och vilken brist det var på läkare. 
När Daisy hade över 40 graders feber i två veckor förrförra våren var vi på Sachsska barnsjukhuset på SöS fem gånger. Vid två tillfällen kom sjuksköterskorna ut i väntrummet och bad de barnpatienter som inte behövde akut vård att åka hem. Läkarbristen gjorde att väntetiden var på minst fem timmar. Det tog fem besök på SöS innan de röntgade Daisy och upptäckte hennes dubbelsidiga lunginflammation. Trots att jag varje gång vi var där sa att det var något fel med andningen. 
Här kommer förmaningen. Undvik SöS om du kan. Jag kommer aldrig mer att sätta min fot där. De är förmodligen lika hårt belastade som andra sjukhus i länet eller resten av landet. Men utifrån mina personliga erfarenheter är det nog. Jag tänker tillåta mig att bli lite bitter. Hade mamma åkt till ett annat sjukhus hade hon kanske levt idag. 
Men som den där medlidsamme läkaren sa spelar det ingen roll om vi spekulerar i det för det gör ändå inte att jag får mamma tillbaka. 
SöS kommer eventuellt nu att göra en Lex Maria-anmälan mot sig själva. Men inte mot den enskilde läkaren. Jag jobbar i huset bredvid SöS. Varje gång jag går dit nu får jag panikångest för att jag ser sjukhusbyggnaden. Ibland äter jag och mina kollegor lunch på sjukhusets personalrestaurang. Det kommer jag aldrig att kunna göra igen. För jag kommer tänka att i kön kanske jag står bakom läkaren som gjorde att mamma dog.

Jag har hulkgråtit idag. Det har jag gjort många gånger det senaste halvåret. Och det kommer jag att göra många gånger till. Idag fick vi det vi misstänkt och befarat bekräftat. Min mamma dog i onödan. 
Mitt hjärta blöder. Hennes har slutat slå. 

I år talas det om supervalåret. Här kommer uppmaningen. Utnyttja din rösträtt. Sätt dig in i vad de olika partierna vill ha för sjukvård. Rösta för den sjukvården du vill ha i vårt land. 
Rösta med hjärtat.
Och för alla hjärtan som har stannat.