I dag är en stor dag, i dag är Daisys födelsedag.
För exakt fyra månader sedan låg hon nu mellan oss i sängen på rummet på BB Stockholm.
Sju timmar gammal och fortfarande utan blöja. Vi var sådana noviser på föräldraområdet att vi inte fattat att man måste ta på bebisen en blöja direkt.
Men hon hade inte kommit i gång med sin poopbonanza än som vi lärt känna så väl vi det här laget.
I stället låg hon där och snusade invirad i en filt.
Hon hade värsta conehead eftersom hon legat fixerad så länge i mitt bäckenben (jag gick ju 16 dagar över tiden så hon låg fast i sisådär sex veckor). Nej, det var inte pga sugklocka.
Dessutom hade hon superlånga naglar när hon kom ut så jag fick börja med manikyr med en pytteliten nagelfil.
Minns att jag upplevde hela tiden på BB och de första veckorna hemma som smått surrealistiska. Det kändes liksom som att vi hade Daisy på lån. Att vi lekte familj.
Den tanken kan fortfarande slå mig samtidigt som jag har svårt att minnas livet före henne.
Kommer också ihåg att de absolut bästa tipsen fick jag av min kompis P. Hon sa: ”Sno allt du kan på BB”.
Det gjorde jag. Trosor, bindor, skötbordsunderlägg, nagelfilar. You name it! Vem visste att den där efterbörden eller vad det heter skulle vara så nasty.
Minns också en annan sak. Den sjuka tanken som kom bara någon minut efter att Daisy sett dagens ljus. Tanken: ”Det här kan jag göra igen.”
Alla som sagt det tidigare har jag tänkt att de måste vara lite sjuka i huvudet. Men så var det. För så fort hon kommit ut försvann all smärta och jag blev hög på hormoner.
Då hade jag alltså gått igenom åtta timmars helvetessmärtor som gör så ont att de inte går att beskriva i ord. Tror det är meningen att man inte ska kunna sätta ord på den smärtan för att inte skrämma andra blivande mammor. Då skulle det ju inte bli så många barn här i världen.
Min förlossning gick dock relativt snabbt och utan några jobbiga konsekvenser.
Jag spydde visserligen som en bulimiker som smällt i sig 17 gräddtårtor då min kropp inte riktigt pallade att hantera smärtan.
Mitt ansikte var också förvridet bakom den där lustgasmasken i säkert sex timmar. Jag kunde inte prata, puttade bara på min man när jag behövde en ny fix. Var dock så pass klar i skallen att jag kunde tänka att nu är jag hög.
Min tanke: ”Ok, nu ser jag de där tomtarna från Trolltyg i Tomteskogen och de går in i ett tempel. Det får jag inte säga högt för då tar de bort lustgasen.”
Sedan fick jag epidural. Denna revolution. När de satte bedövningen i ryggen höll min man på att svimma men jag såg det bara som en befrielse och hade inte tillräcklig sinnesnärvaro att reagera på något någon gjorde med mig.
Efter en kvart satt jag upp, som om ingenting hade hänt. Drack lite saft, pratade med barnmorskan och satte mig på pilatesbollen.
Då kom ett jävla vrål som från underjorden. Det tog någon sekund innan jag insåg att det faktiskt var jag som lät. Krystvärkarna var igång, snabbare än beräknat.
När allt i din kropp och alla dina reflexer och impulser säger att du vill ta i som faan och bara trycka på, tänk då att barnmorskan säger att nu får du bara andas, inte trycka på. Jag trodde hon skämtade med mig men med hjälp av profylaxövningarna funkade det.
När jag väl fick ta i tog Daisy tid på sig, tills jag dyngsvettig och utmattad skrek: ”Kom ut jävla unge!”. Då lyssnade hon.
Och jag slapp sys alls tack vare att jag stod emot och andades. Stört! Samtidigt, en galen lättnad!
Vad var det första Daisy gjorde då?
Jo, hon bajsade ner hela mig. På bilderna har jag till och med bajs i pannan.
Borde fattat redan då var det barkade.
Den där självklara kärleken till mitt barn kom dock inte direkt. Alltså, missförstå mig inte, hon var ju underbar men jag grät inte glädjetårar (det gjorde min man). Jag hade nog lite svårt att ta allt till mig.
Den där självklara kärleken kom istället som en smocka, en jävla knock out, kvällen efter att vi kommit hem från BB.
En helt otrolig känsla.
Men ändå, jag väntar nog ett tag med att göra det igen.
Nu ska vi fira Baby D genom att ge henne en nappflaska med… mjölk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar