Tio år senare

Idag har min syster med familj varit här och firat jul i efterhand. Tyvärr ses vi alldeles för sällan. Så det var härligt att få några timmar ihop och se kusinerna leka.

Men mina tankar har också varit någon annanstans många stunder under dagen. Det har väl knappast undgått någon att det idag är tio år sedan tsunamin krävde 543 svenskars liv i Thailand.
Det är utan tvekan något av de tuffaste uppdragen jag haft som journalist. När jag nu själv upplevt avgrundsdjup sorg och jag har barn kommer de där intervjuerna, intrycken, upplevelserna, dofterna och synerna ännu närmare.
Jag minns när jag stod på en av uppsamlingsplatserna för kropparna och det var som en cirkus runt omkring - med matservering, frisör, glasstånd -och fram och tillbaka gick hjälparbetare i vita skyddskläder med träkistor på vagnar. Jag fick en panikattack där och då och skrek att det kunde ha varit min syster som låg där i en av kistorna. För så kändes det. Döden kom så nära. Sorgen drabbade oss alla. En hel nation.
Och intervjuerna med Pigge Werkelin och andra föräldrar som letade febrilt efter sina barn där bland templen. Jag börjar gråta bara jag tänker på det.
Palmerna som nu var blott en halv meter höga, polisbåten som låg två kilometer upp på land, bilen på taket vid vad som varit Blue Villages familjehotell, passen i sanden bland leksaker, allt bråte, lukten av lik, den sötsura lukten som satte sig på tungan. Tystnaden.

Jag har läst många reportage sista tiden om tsunamin. Om överlevare. Om sorg. Och jag har kastats tillbaka tio år i tiden. Mardrömmarna jag hade de där veckorna i Thailand kommer tillbaka.
Samtidigt, när jag läser reportagen, förundras jag över hur de överlevande kommit vidare. Lever ett liv igen.
För att de måste.
För att de kan.
Berörda på djupet av sorgen, förändrade i grunden för alltid. Men överlevare som lever ett liv för de liv som slocknat.

För tio år sedan tog det knappt tio minuter för flodvågorna att svepa med sig allt och alla som kom i dess väg. Efteråt berättade alla överlevare samma sak. De berättade om tystnaden. Den totala tystnaden efter den stora katastrofen.

Över tio meter höga vågor.
Tio år senare.
Fastetsade i våra minnen för alltid.