BabyGap

Ni som känner mig eller lärt känna mig genom bloggen vet hur kär jag är i London. Ni förstår säkert också då min pepp inför torsdag då jag... tada! ... åker till London.
Har redan börjat kolla upp vad jag ska shoppa och mitt Project Runway-hjärta stod ju i brand när jag såg att Diane von Furstenberg släppt en kollektion på BabyGap.
Lyllos Daisy.

Apropå ingenting

Blir alltid lika glad jag ser den här speldosan från Leklyckan i Halmstad.

Utöya

Mattias Carlsson var med i Nyhetsmorgon i lördags och pratade om sina upplevelser som första journalist på plats vid Utöya.
Om ni missade det kan ni kolla här:

Sol ute och sol inne

Status 24 timmar senare.
Ute: Soligt och varmt.



Inne: Feberfri och skiner som en sol.

Var det inte igår det var fredag den 13:e?

Status
Inne: 39,4. Dag tio med feber.
Ute: Snöstorm. I mitten av april.

Fjärde gången gillt

Den där tillfälliga lyckan igår när hon kvicknade till och åt en babybelost.



Tillfällig som sagt.
Sen rusade febern upp igen så igår kväll blev det ett fjärde besök på akuten.



Efter många timmar med prover och röntgen (!) visade det sig att Daisy även har lunginflammation.
Det tog alltså fem läkare att ta våra ord om flämtningar och jobbig andning på allvar.
Nu har Daisy fått ytterligare en penicillinkur och vi hoppas på det bästa.
Håll tummarna för na!

Tankar om mitt sjuka barn

Jag gråter när jag skriver det här och är inte alls säker på att jag kommer publicera inlägget.
Vi får se.
Jag behöver bara skriva av mig innan den här oron äter upp mig inombords.
Det är nu åttonde dygnet Daisy har extremt hög feber. Jag tänker på allmäntillstånd hela tiden, jag kollar tempen en gång i kvarten, jag ringer sjukvårdsupplysningen oftare än mina föräldrar, mina sms till Håkan och hans till mig den senaste veckan innehåller bara siffror.
40.3
41.0
38.7
37.5 (Puh!)
39.8 (Neej!)
Jag googlar sönder mig själv på feber och hoppas vi slipper åka till barnakuten imorgon igen och jag ber till penicillinguden (om det finns någon) att medicinen ska få det att vända snart.
Jag läser det finstilta på Alvedon-förpackningen att man inte ska ge sitt lilla barn febernedsättande i mer än fyra dygn för att det kan orsaka leverskador. Vi är inne på åttonde dygnet och jag får panik.
Men enligt läkarna gör vi rätt.
Alla timmar på barnakuten när jag sett barn som är betydligt mer illa däran och alla timmar jag suttit med en flämtande Daisy mot bröstet kommer tårarna. Vi är förstagångsföräldrar. Vi kanske är extra blödiga och oroliga just därför.
Men blir jag någonsin härdad?
Vill jag bli härdad?
Tror inte det.
Jag läser på andra bloggar om vänners, bekantas och okändas barn som mår så bra, som är ute och springer på lekplatser, som lär sig säga meningar och jag blir avundsjuk. Så himla avundsjuk.
För jag tycker synd om mig själv och jag tycker framförallt synd om Daisy.
Den flämtande lilla varelsen som ligger bredvid mig nu och kämpar mot alla onda fiender i hennes kropp. Fiender som vi kanske inte ens har identifierat än.
Jag tänker på att allt hon ätit den senaste veckan får plats i min hand.
Den senaste tiden har problemen och motgångarna runt mig staplats på höjden. Men det där tornet av ångest har rasat. Det betyder ingenting nu.
Ingenting betyder någonting.
Det enda jag vill är att min dotter ska bli frisk.
Att hon ska få bli sig själv igen, slippa kämpa.
Och då är hon inte ens allvarligt sjuk.
Föräldrar, vilka hjältar de är ändå.
Och barn, de största superhjältarna som finns.

Känns som ungefär ett decennium sen

Det här ägget hjälpte Daisy till att måla på förskolan när hon var påskkärring förra onsdagen.
Just nu känns det som en annan tid, ett helt annat barn än kraken som ligger och sover just nu.

Men jag vet definitivt vad VAB är

Saker som får mig att känna mig gammal för att jag inte har testat det:
1. Rumble
2. Wordfeud
3. Draw Something
4. Instagram
5. Sudoku (gills kanske inte)

Hur hinner folk med egentligen?

Mvh,
Uppenbarligenenbakåtsträvare.någotmotvilligt_76

Plötsligt händer det

Daisys dag i bilder är en jobbig historia.
Det började med 41 graders feber...

Och sen, några timmar senare var det action....

Då spottade hon ut nappen. 

Det är så oerhört synd om henne att jag snart går sönder i bitar av oro.

Det känns som att vi gått upp för det där höga berget nu och hoppas på nedförsbacke

Ännu en dag på barnakuten till ända.
Daisy blev bara sämre så vi fick åka in igen, denna gång på hemmaplan.
Ett Skalman-plåster, en hel rad tester och sex timmar på Sachsska/SÖS senare, andas vi nu ut i soffan.
För Daisy har fått en diagnos.
Och penicillin.
Hallelujah!
Vi väntar på några provsvar till men tills dess ska vi unleash hell på den där elaka dubbelsidiga öroninflammationen hon fått.

En massa bandage på armarna (och på kaninen!) efter prover och Daisy inspekterar sitt nyaste tillskott till samlingen. 

Skalman!

Nu chillar hon framför Alfons Åberg.

...
Till sist... Ett personligt meddelande till dig penicillinet:
Snälla, uträtta mirakel.
Inom kort.
Tack på förhand!

Påskdagen fortsatte i samma anda...

... som resten av helgen.
Daisy var fortfarande helt apatisk efter lunch, över 40 graders feber trots Ipren och Alvedon och har inte ätit sen i fredags.
Efter några timmar på barnakuten, diverse tester och en kräkolycka fick hon åka hem med ett klistermärke, en Landstinget-tröja och en diagnos som säger att det bara är att härda ut.
Dvs ett elakt, djävulskt virus.
Det är väldigt, väldigt synd om vår lilla krabat.

Min utsikt de senaste dygnen

Nu hoppas jag det dröjer innan hon får Brummelisa och Skalman

Påskafton har inneburit ett besök på vårdcentralen.
Daisy blir bara sämre, nästan apatisk av febern.
Det enda som fått henne att le idag är klistermärket med Lille Skutt som hon satte i pannan.

Påskpremiär istället för godis

Jag är verkligen sist på't men idag har jag varit på Zumba för första gången.
För en småbarnsmorsa var det lite som att gå på klubb och ösa på småtimmarna.
Fast detta var mitt på dagen, bara brudar i träningskläder och jag insåg att jag inte riktigt har "rytmen i blodet".
Tänk så fel jag haft alla de där nätterna på nån klubb närmare småtimmarna då jag fått feeling och verkligen trott att jag var grym på att dansa.
Well, kör Zumba i fortsättningen. Känns säkrast så.

Hon tröstäter också

Skyhög feber stackarn.

Livet är banne mig ingen räkmacka just nu

Men den här räkmackan är den största jag sett.
*tröstäter lite*

Yngre sa du?

Jag var och köpte en iPhone till mitt privata nummer på lunchen idag eftersom min nya arbetsgivare är lite retro när det kommer till ny teknik.
Diplomatiskt uttryckt.

Expediten var en ung man som måste ha ejsat sin försäljarkurs.
För han försökte charma mig med uttryck som:
"Och jag säger att jag behöver låna ditt leg för abonnemanget men egentligen är det för att titta på din fina bild."
"76:a? Du ser verkligen mycket yngre ut."
"Du, har vi setts någonstans förut? Jag känner verkligen igen dig."

Så nu ska jag blinga min vita iPhone fett mycket som värsta 23-åringen.

Kakmonstret

Daisy har lagt till ett nytt ord i sin digra vokabulär; "kaka".
Det roliga är att hon inte vet vad en kaka är eftersom hon aldrig har ätit någon. Så random saker i hennes omgivning är nu "kaka".
Hon påminner mycket om Kakmonstret faktiskt när hon springer runt, runt och exalterat säger "kaka", "kaka".

Men det är klart, även Kakmonstret har svårt att skilja på vad som är en kaka då och då.

Förberedelser inför färden till Blåkulla

 

Fick en påminnelse imorse om att det var tema på förskolan idag.

Hade också varit en snäll mamma och fixat ett påskägg fyllt med gott (Viktigt! Fin choklad!) godis till personalen.

Daisy gillade sitt huckle.

 Så hämtade hon en kvast på egen hand.

 Funderade lite över vad hon hade på huvudet.

 Och var sedan redo för avfärd till förskolan. Glad påsk!

artonmånaderskontroll

Daisy har varit på 18-månaderskontroll idag. Hon klarade hemläxan (peka ut näsa, mun, öra osv) och alla andra tester. Puh!
Hon gav inte ifrån sig ett pip när hon fick vaccinsprutan.
Hon var briljant helt enkelt.
Som alltid.



Utanför BVC hittade hon en bil.



Och är man så duktig belönas man så klart med en Pixi-bok.

Det där talesättet kan nån stoppa upp i rumpan

Efter regn kommer inte solsken.
Hagelstormen fortsätter bara.

Det är en känsla jag har.

Dekadens

Har haft en sanslöst dålig dag. Så illa att jag vill radera den ur almanackan.
Tröstar mig med en gin&tonic. På en måndag.
Väldigt Dallas möter Pantertanter.

Vi hoppas på fint väder i påsk

För det har Daisys farmor och farfar räknat med.
Fick nämligen ett par bilder på vad som väntar i Halmstad när vi kommer ner.

Sällskapsspel för trevligt sällskap

Vi älskar sällskapspel jag och Håkan och ja, i stort sett alla mina vänner.
Vi har på riktigt spelkvällar som jag alltid ser fram emot sanslöst mycket.
Därför blev jag väldigt glad när jag idag hittade spelet vi varit på jakt efter så länge.
Synd att jag är ensam hemma bara...

Avsked, alla dessa avsked

I går var det dags för ännu en avskedsfest med gamla kollegor.
Bästa Niklas och Jon som jag skrattat, festat och jobbat med i så många år kastar sig ut till frilanslivets möjligheter.

Det var en otroligt rolig kväll. Dock blev det lite tjatigt att hundra gånger svara på samma fråga: "Huuur triiivs du nu på nya jobbet?".

Så, en gång för alla, här kommer svaret:
"Toppen! Det var väldigt jobbigt i början. Som att gå ur en relation. Man behöver en sorgeperiod då man är blind och bara minns allt det bra. Eller som att man varit med i en sekt och behöver avprogrammeras. Men nu, när jag gått igenom den perioden, är jag glad varje morgon jag går till jobbet. Jag tillför något med min kompetens, jag lär mig mycket nytt, jag sitter inte fast vid ett skrivbord OCH jag har sinnessjukt roligt med mina kollegor. Jag ångrar inte längre mitt beslut en sekund."

Så.
Frågor på det?

Det bästa av allt är att jag vet att jag kommer få fortsätta hänga med såna här sköna typer so på bilderna nedan, oavsett var vi jobbar.
Det är bra skit, mina vänner.

Med Niklas och Karro.

Med Jon.

Tre snygga power-blondiner.

Har varit på fest

Och nu kom jag hem.
Småbarnsförälder living on the edge.

Barnarbete

Knivdrama i kvarteret

Det är filminspelning av Hypnotisören i Sjöstan.
Dålig bild men där under bron har vi har hittills sett scener med slagsmål och knivdrama.
På låtsas förstås.

Första kärleken

Kan barn bli kära redan vid 18 månaders ålder? I så fall misstänker jag att Daisy är det.
I morse sprang hon in på dagis med ett glädjetjut rakt fram till lille W och kramade honom.
Och på discot i fredags dansade han tryckare med henne.
Hon är inte svårflörtad. Det kan man inte klandra henne för att vara.