Jag gråter när jag skriver det här och är inte alls säker på att jag kommer publicera inlägget.
Vi får se.
Jag behöver bara skriva av mig innan den här oron äter upp mig inombords.
Det är nu åttonde dygnet Daisy har extremt hög feber. Jag tänker på allmäntillstånd hela tiden, jag kollar tempen en gång i kvarten, jag ringer sjukvårdsupplysningen oftare än mina föräldrar, mina sms till Håkan och hans till mig den senaste veckan innehåller bara siffror.
40.3
41.0
38.7
37.5 (Puh!)
39.8 (Neej!)
Jag googlar sönder mig själv på feber och hoppas vi slipper åka till barnakuten imorgon igen och jag ber till penicillinguden (om det finns någon) att medicinen ska få det att vända snart.
Jag läser det finstilta på Alvedon-förpackningen att man inte ska ge sitt lilla barn febernedsättande i mer än fyra dygn för att det kan orsaka leverskador. Vi är inne på åttonde dygnet och jag får panik.
Men enligt läkarna gör vi rätt.
Alla timmar på barnakuten när jag sett barn som är betydligt mer illa däran och alla timmar jag suttit med en flämtande Daisy mot bröstet kommer tårarna. Vi är förstagångsföräldrar. Vi kanske är extra blödiga och oroliga just därför.
Men blir jag någonsin härdad?
Vill jag bli härdad?
Tror inte det.
Jag läser på andra bloggar om vänners, bekantas och okändas barn som mår så bra, som är ute och springer på lekplatser, som lär sig säga meningar och jag blir avundsjuk. Så himla avundsjuk.
För jag tycker synd om mig själv och jag tycker framförallt synd om Daisy.
Den flämtande lilla varelsen som ligger bredvid mig nu och kämpar mot alla onda fiender i hennes kropp. Fiender som vi kanske inte ens har identifierat än.
Jag tänker på att allt hon ätit den senaste veckan får plats i min hand.
Den senaste tiden har problemen och motgångarna runt mig staplats på höjden. Men det där tornet av ångest har rasat. Det betyder ingenting nu.
Ingenting betyder någonting.
Det enda jag vill är att min dotter ska bli frisk.
Att hon ska få bli sig själv igen, slippa kämpa.
Och då är hon inte ens allvarligt sjuk.
Föräldrar, vilka hjältar de är ändå.
Och barn, de största superhjältarna som finns.
Kan inte annat än att gråta en liten skvätt med dig..usch så hemskt det är när de är sjuka! Så hjälplös man är...hoppas hoppas att din lilla tjej snart mår bättre. Kram!
SvaraRaderaLider så med dig! Skickar så många styrkekramar jag kan.
SvaraRadera/Olivia
Du träffar mitt i prick Susanne, jättefint skrivet! Kan inte sägas för många gånger: Bli frisk nu Daisy så att du får leka o stoja så som du brukar göra. Här kommer massor av energi från Elsa till Daisy. Kramar
SvaraRaderaHoppas det vänder nu, man får ont i hjärtat när barn är sjuka. Kram till er alla tre, Åsa
SvaraRaderaKära syster, jag skulle kunna göra vad som helst för att lätta er oro. Måtte det bara vända nu. Det är fruktansvärt när barnen är sjuka och man inget kan göra! Tänker på er o skickar en varm kram. /P
SvaraRaderaTänker på er massor! Kämpa på, snart är lilla D på banan igen. Kram L&M
SvaraRaderaVännen, jag känner verkligen med dig och hoppas att sms (som jag känner igen precis...) med febergrad snart blir till mms på Daisys påhitt istället Önskar jag kunde hjälpa er. Håll ut, det kan inte annat än att vända snart. Varma kramar från mig och lilla À. //Linda
SvaraRaderaMassor med kramar till er och lilla stumpan. Hoppas verkligen att det går över nu. Så fruktansvärt jobbigt. Stor Kram Frida
SvaraRaderaUsch, usch, usch vilka hemska dagar ni fick genomlida. Så himla skönt att hon är frisk igen. Stor kram.
SvaraRadera