Tankar om mitt sjuka barn

Jag gråter när jag skriver det här och är inte alls säker på att jag kommer publicera inlägget.
Vi får se.
Jag behöver bara skriva av mig innan den här oron äter upp mig inombords.
Det är nu åttonde dygnet Daisy har extremt hög feber. Jag tänker på allmäntillstånd hela tiden, jag kollar tempen en gång i kvarten, jag ringer sjukvårdsupplysningen oftare än mina föräldrar, mina sms till Håkan och hans till mig den senaste veckan innehåller bara siffror.
40.3
41.0
38.7
37.5 (Puh!)
39.8 (Neej!)
Jag googlar sönder mig själv på feber och hoppas vi slipper åka till barnakuten imorgon igen och jag ber till penicillinguden (om det finns någon) att medicinen ska få det att vända snart.
Jag läser det finstilta på Alvedon-förpackningen att man inte ska ge sitt lilla barn febernedsättande i mer än fyra dygn för att det kan orsaka leverskador. Vi är inne på åttonde dygnet och jag får panik.
Men enligt läkarna gör vi rätt.
Alla timmar på barnakuten när jag sett barn som är betydligt mer illa däran och alla timmar jag suttit med en flämtande Daisy mot bröstet kommer tårarna. Vi är förstagångsföräldrar. Vi kanske är extra blödiga och oroliga just därför.
Men blir jag någonsin härdad?
Vill jag bli härdad?
Tror inte det.
Jag läser på andra bloggar om vänners, bekantas och okändas barn som mår så bra, som är ute och springer på lekplatser, som lär sig säga meningar och jag blir avundsjuk. Så himla avundsjuk.
För jag tycker synd om mig själv och jag tycker framförallt synd om Daisy.
Den flämtande lilla varelsen som ligger bredvid mig nu och kämpar mot alla onda fiender i hennes kropp. Fiender som vi kanske inte ens har identifierat än.
Jag tänker på att allt hon ätit den senaste veckan får plats i min hand.
Den senaste tiden har problemen och motgångarna runt mig staplats på höjden. Men det där tornet av ångest har rasat. Det betyder ingenting nu.
Ingenting betyder någonting.
Det enda jag vill är att min dotter ska bli frisk.
Att hon ska få bli sig själv igen, slippa kämpa.
Och då är hon inte ens allvarligt sjuk.
Föräldrar, vilka hjältar de är ändå.
Och barn, de största superhjältarna som finns.