Idag är BF

Detta är dagen då Lily och Siri var beräknade. Istället fick de komma ut tre veckor tidigare.
Så här såg det ut i appen dagen de föddes.


Jag tog skärmdumpen 14:36 när värkarna precis kom igång. Då låg jag och halvsov på förlossningen och körde profylaxandning genom värkarna. Det var en smått surrealistisk känsla men det funkade.
Jag var skräckslagen inför förlossningen. Mycket räddare än när jag skulle föda Daisy. Dels för att jag mindes smärtan och nu visste hur ont det gör. Dels för att jag skulle klämma ut två och var rädd för komplikationer.
Klockan fyra på eftermiddagen kom värkarna igång på allvar och jag körde lustgas med assistans av Håkan och fokuserade på en punkt. Jag svarade knappt på tilltal. Körde mitt race bara.
Så barnmorskan och praktikanten gick ut ur rummet.
Efter en timme var värkarna så kraftiga att jag ville ha epidural. Barnmorskan sa att jag då redan var öppen nio cm så det var inte säkert att jag skulle hinna få det. Hon gick ut för att ringa narkosen.
Då kom det där vrålet från underjorden som jag kände så väl igen.
Det var jag.
Håkan slänger sig på knappen för att ringa på sköterskorna. Vi var ju ensamma i rummet.
När de kom inrusande flög Lily nästan ut. På två krystvärkar.
Och den där förlossningsläkaren vi pratade med för någon månad sedan hade rätt. Hon ploppade ut som en liten tvål.
Medan Håkan fick Lily blev det full kalabalik i rummet. Läkare och sköterskor överallt. En barnmorska hängde på min mage för att få ut Siri. Hjärtljudet hade gått ner och hon hade plötsligt så gott om spelrum i magen att hon behövde en orienteringskarta för att hitta ut.
Det tog nitton minuter, fyra försök med sugklocka och en kaskadspya från mig innan hon såg dagens ljus också.
Allt som allt tog förlossningen knappt två timmar. Mindre än två timmar senare hade jag duschat och var uppe och gick. Otroligt lättad över hur smidigt allt hade gått och med en känsla av att jag klarar allt.
Superwoman-känslan. En väldigt bra känsla.
Och nu ligger de här tvillingarna och sover som vanligt.