Jag ska erkänna en sak som inte är speciellt politiskt korrekt: Till en början var jag inte speciellt glad. Det är bättre nu men jag är fortfarande inte DÄR.
Alla grattis bemöts med ett tack och jag vet att jag borde känna tacksamhet, att det här är speciellt och att jag så att säga är lyckligt lottad.
Jag hoppas att jag snart börjar känna så. För just nu är jag mest rädd för allt som komma skall. Hur det ska gå, hur stor jag kommer att bli, se ut under och efter graviditeten, hur jag ska föda, hur vi ska orka, hur vi ska hinna med att ge Daisy den uppmärksamhet hon förtjänar.
Det är så oändligt många känslor och tankar att de inte går att beskriva i ord.
Samtidigt skäms jag och är arg över mina känslor.
Ingenting blir bättre av att var och varannan person jag träffar ska dra sina värsta tvillinghistorier och förklara hur o-ä-n-d-l-i-g-t jobbigt det kommer bli.
Jag fattar det.
Tack.
Det räcker nu.
Jag orkar inte höra mer.
Jag blev inte direkt lugnare efter mitt samtal idag med barnmorskan som sa att jag kan ställa in mig på att jag inte kommer att orka jobba från mitten av augusti för jag kommer vara så stoooor.
Herregud, hur ska detta gå?
Jag försöker förbereda mig på ett par tuffa år utan sömn men med dubbelt bebisgos. Sedan, "i ljuset av tunneln", kommer de utvecklas till att bli två nya Daisy. Fantastiska Daisy som är så härlig nu att jag vill vara med henne varenda sekund. Två och ett halvt år är den bästa åldern hittills. Helt klart.
Om tre år har jag två till i den åldern.
Positiva tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar