Öppet brev som dryper lite av ångest

Hej bloggen jag har ett problem.
För en tid sedan stod jag i valet och kvalet, den lyxigare varianten. Jag valde mellan att åka på en solsemester med man och dotter eller en resa till New York med min man utan dotter. Jag valde det senare.
Nu ångrar jag mig lite grann (läs: ganska mycket).
Tvivlen står som spön i backen kring att vi ska lämna vår dotter hemma i fem nätter utan oss. Hon kommer inte vara ensam utan vara med sin farmor, liksom hon varit tidigare då vi varit på resa, och det har alltid gått jättebra. Men nu ska vi vara borta lite, lite längre och väldigt mycket längre bort. Herre gud, det kommer ju vara ett helt hav mellan oss.
På sista tiden har hon också blivit extra mammig och det gör det hela ännu svårare. Nu är frågan bloggen: Hur egoistisk är jag? Kommer Daisy traumatiseras över denna resa? Kommer jag gråta floder av saknad när jag ligger där på hotellrummet i Tribeca? Eller är detta bara ännu ett lyxproblem?
Jag tänker att föräldrar ju måste ha gjort detta i alla tider, dvs lämnat sina barn några nätter för att vattna rötterna som får äktenskapet att växa. Ursäkta den lökiga metaforen men du förstår väl vad jag menar bloggen?
Snälla, ge mig några sanningens ord även om de smärtar. Även om orden säger att jag är något på spåren när jag pratar om egoism. Även om jag är något på spåren om att jag är dum i huvudet som har ångest över detta.

Och ja, det är tjejen som skriver bloggen som är med i det här inlägget.

Tacksam för svar,
Mamma_76