torsdag 14 november 2013
onsdag 13 november 2013
Lika som bär
Spegel spegel på väggen där, är det jag eller min tvillingsyster som ligger här?
Man förstår ju att det är svårt att skilja på dem ibland (läs: mest hela tiden).
Man förstår ju att det är svårt att skilja på dem ibland (läs: mest hela tiden).
tisdag 12 november 2013
Sömnlös i Sjöberg
Halv sex imorse hade jag fortfarande inte sovit mer än en halvtimme. Slutkörd var bara förnamnet efter en natt där bebisarna ville äta hela tiden och ha kroppskontakt.
Halv sex hade jag en treåring (som också trippat in på småtimmarna) klistrad mot ryggen, en treveckors bebis klistrad vid bröstet och en till som påkallade samma service. En armslängd bort låg en snarkande make. Då hade jag nära till lipen av ren frustration.
Men så går maken och treåringen upp strax efter sju och treveckors bebisarna går för första gången under natten in i djupsömn. Då, just då, hinner jag inte ens tänka hur skönt det ska bli att få sova innan jag slocknat.
Dessa nätter. Bara några månader (eller år?) kvar...
Halv sex hade jag en treåring (som också trippat in på småtimmarna) klistrad mot ryggen, en treveckors bebis klistrad vid bröstet och en till som påkallade samma service. En armslängd bort låg en snarkande make. Då hade jag nära till lipen av ren frustration.
Men så går maken och treåringen upp strax efter sju och treveckors bebisarna går för första gången under natten in i djupsömn. Då, just då, hinner jag inte ens tänka hur skönt det ska bli att få sova innan jag slocknat.
Dessa nätter. Bara några månader (eller år?) kvar...
måndag 11 november 2013
Utslagna
Tvillingarna fick bada i handfatet igen i kväll. Sedan dess är de utslagna. Nöjda. Belåtna.
Samtidigt: mina bröst håller på att sprängas.
Men jag låter dem hållas i sitt pyjamasparty som är presenter från Karro med familj. Hon och jag brukar alltid köpa kläder från Ej Sikke Lej på vår årliga tripp till Köpenhamn. Älskar det märket!
Samtidigt: mina bröst håller på att sprängas.
Men jag låter dem hållas i sitt pyjamasparty som är presenter från Karro med familj. Hon och jag brukar alltid köpa kläder från Ej Sikke Lej på vår årliga tripp till Köpenhamn. Älskar det märket!
Ninaninaninnananinanananana
Daisy tycker inte man kan börja nog tidigt med att läsa böcker. Så nu har hon sagostund med tvillingarna.
söndag 10 november 2013
En extra fin dag
Dagens outfit: Fars dags-klänning.
Dagens humör: Vilande.
Daisy ville gärna gosa med Siri.
Och pappa fick dagen till ära en silverbricka från Familjesmycken från sina fyra tjejer.
Dagens humör: Vilande.
Daisy ville gärna gosa med Siri.
Och pappa fick dagen till ära en silverbricka från Familjesmycken från sina fyra tjejer.
lördag 9 november 2013
Har nätshoppat mig lycklig idag
Brände lite för mycket pengar från soffan idag. Man blir ju inte direkt rik av att vara föräldraledig men jag stoppar huvudet i sanden och passar på den.
Köpte bland annat matchande klänningar från Lindex till alla tre barnen.
Köpte bland annat matchande klänningar från Lindex till alla tre barnen.
Samtidigt har de här två blivit väldigt tajta
Medan tvillingarna är helt beroende av mig har Håkan fått ta ett ännu större ansvar för Daisy.
Fint och rörande att se.
De är nästan oskiljaktiga numer.
Fint och rörande att se.
De är nästan oskiljaktiga numer.
Uttråkad
Är det tillåtet att säga att det är långtråkigt att vara hemma med tvillingar?
Jag menar när man lyckats få två (tre!) små perfekta barn barn medan så många där ute kämpar för att få ett litet liv att växa i magen.
Men idag är jag låg och känner mig uttråkad. Jag sitter mest fast hemma och ammar. Håkan kan åka iväg till jobbet en sväng, göra ärenden och röra sig fritt. Jag är rätt fastgjuten i soffan med en spädis vid varsitt bröst.
Man ska inte klaga men vardagen för gärna förgyllas av något mer just nu. Den här årstiden hinner jag ju inte ens ut heller innan det mörknat. Kompisar, var är ni? Kom på besök!
Kanske ska jag sy det där lapptäcket nu i alla fall. Eller sminka mig bara för skojs skull.
Vanlig utsikt: mätt bebis i knät.
Jag menar när man lyckats få två (tre!) små perfekta barn barn medan så många där ute kämpar för att få ett litet liv att växa i magen.
Men idag är jag låg och känner mig uttråkad. Jag sitter mest fast hemma och ammar. Håkan kan åka iväg till jobbet en sväng, göra ärenden och röra sig fritt. Jag är rätt fastgjuten i soffan med en spädis vid varsitt bröst.
Man ska inte klaga men vardagen för gärna förgyllas av något mer just nu. Den här årstiden hinner jag ju inte ens ut heller innan det mörknat. Kompisar, var är ni? Kom på besök!
Kanske ska jag sy det där lapptäcket nu i alla fall. Eller sminka mig bara för skojs skull.
Vanlig utsikt: mätt bebis i knät.
Idag är BF
Detta är dagen då Lily och Siri var beräknade. Istället fick de komma ut tre veckor tidigare.
Så här såg det ut i appen dagen de föddes.
Jag tog skärmdumpen 14:36 när värkarna precis kom igång. Då låg jag och halvsov på förlossningen och körde profylaxandning genom värkarna. Det var en smått surrealistisk känsla men det funkade.
Jag var skräckslagen inför förlossningen. Mycket räddare än när jag skulle föda Daisy. Dels för att jag mindes smärtan och nu visste hur ont det gör. Dels för att jag skulle klämma ut två och var rädd för komplikationer.
Klockan fyra på eftermiddagen kom värkarna igång på allvar och jag körde lustgas med assistans av Håkan och fokuserade på en punkt. Jag svarade knappt på tilltal. Körde mitt race bara.
Så barnmorskan och praktikanten gick ut ur rummet.
Efter en timme var värkarna så kraftiga att jag ville ha epidural. Barnmorskan sa att jag då redan var öppen nio cm så det var inte säkert att jag skulle hinna få det. Hon gick ut för att ringa narkosen.
Då kom det där vrålet från underjorden som jag kände så väl igen.
Det var jag.
Håkan slänger sig på knappen för att ringa på sköterskorna. Vi var ju ensamma i rummet.
När de kom inrusande flög Lily nästan ut. På två krystvärkar.
Och den där förlossningsläkaren vi pratade med för någon månad sedan hade rätt. Hon ploppade ut som en liten tvål.
Medan Håkan fick Lily blev det full kalabalik i rummet. Läkare och sköterskor överallt. En barnmorska hängde på min mage för att få ut Siri. Hjärtljudet hade gått ner och hon hade plötsligt så gott om spelrum i magen att hon behövde en orienteringskarta för att hitta ut.
Det tog nitton minuter, fyra försök med sugklocka och en kaskadspya från mig innan hon såg dagens ljus också.
Allt som allt tog förlossningen knappt två timmar. Mindre än två timmar senare hade jag duschat och var uppe och gick. Otroligt lättad över hur smidigt allt hade gått och med en känsla av att jag klarar allt.
Superwoman-känslan. En väldigt bra känsla.
Och nu ligger de här tvillingarna och sover som vanligt.
Så här såg det ut i appen dagen de föddes.
Jag tog skärmdumpen 14:36 när värkarna precis kom igång. Då låg jag och halvsov på förlossningen och körde profylaxandning genom värkarna. Det var en smått surrealistisk känsla men det funkade.
Jag var skräckslagen inför förlossningen. Mycket räddare än när jag skulle föda Daisy. Dels för att jag mindes smärtan och nu visste hur ont det gör. Dels för att jag skulle klämma ut två och var rädd för komplikationer.
Klockan fyra på eftermiddagen kom värkarna igång på allvar och jag körde lustgas med assistans av Håkan och fokuserade på en punkt. Jag svarade knappt på tilltal. Körde mitt race bara.
Så barnmorskan och praktikanten gick ut ur rummet.
Efter en timme var värkarna så kraftiga att jag ville ha epidural. Barnmorskan sa att jag då redan var öppen nio cm så det var inte säkert att jag skulle hinna få det. Hon gick ut för att ringa narkosen.
Då kom det där vrålet från underjorden som jag kände så väl igen.
Det var jag.
Håkan slänger sig på knappen för att ringa på sköterskorna. Vi var ju ensamma i rummet.
När de kom inrusande flög Lily nästan ut. På två krystvärkar.
Och den där förlossningsläkaren vi pratade med för någon månad sedan hade rätt. Hon ploppade ut som en liten tvål.
Medan Håkan fick Lily blev det full kalabalik i rummet. Läkare och sköterskor överallt. En barnmorska hängde på min mage för att få ut Siri. Hjärtljudet hade gått ner och hon hade plötsligt så gott om spelrum i magen att hon behövde en orienteringskarta för att hitta ut.
Det tog nitton minuter, fyra försök med sugklocka och en kaskadspya från mig innan hon såg dagens ljus också.
Allt som allt tog förlossningen knappt två timmar. Mindre än två timmar senare hade jag duschat och var uppe och gick. Otroligt lättad över hur smidigt allt hade gått och med en känsla av att jag klarar allt.
Superwoman-känslan. En väldigt bra känsla.
Och nu ligger de här tvillingarna och sover som vanligt.
fredag 8 november 2013
Hängig?
De ringde från förskolan efter lunch och sa att Daisy var hängig så jag packade ner tvillingarna i vagnen och gick och hämtade henne.
Måste säga att hon är den piggaste sjuklingen jag sett. Sedan vi kom hem har vi vattnat de nyplanterade blommorna i trädgården, lekt kurragömma, haft prinsesskola, byggt tåg av stolar, cyklat inomhus, tänt brasa och badat. Bland annat.
Och Daisy har hittat på en massa rollspel. Hon är galet rolig nuförtiden (mellan de trotsiga utbrotten).
Här leker vi kiosk och jag får glass.
Måste säga att hon är den piggaste sjuklingen jag sett. Sedan vi kom hem har vi vattnat de nyplanterade blommorna i trädgården, lekt kurragömma, haft prinsesskola, byggt tåg av stolar, cyklat inomhus, tänt brasa och badat. Bland annat.
Och Daisy har hittat på en massa rollspel. Hon är galet rolig nuförtiden (mellan de trotsiga utbrotten).
Här leker vi kiosk och jag får glass.
torsdag 7 november 2013
Lika olika
De är synkade i det mesta tvillingarna men just ikväll är det lite olika med energin.
Lily kör gymnastikövningar.
Siri har däremot hängt ut "Var god stör ej!"-skylten.
Lily kör gymnastikövningar.
Siri har däremot hängt ut "Var god stör ej!"-skylten.
Som sagt...
Min man borde öppna egen restaurang. Igår bjöd han mig på Wallenbergare från himmelriket. Och ett glas Amarone till det.
onsdag 6 november 2013
Tvåan har ett namn
Hej världen, jag heter Siri och är Lilys lillasyster. Det skiljer 19 minuter mellan oss men jag väger 200 gram mer.
Daisy däremot kallar mig Nikkis (efter förslaget Nicky) så vi får se vad mitt smeknamn blir...
Daisy däremot kallar mig Nikkis (efter förslaget Nicky) så vi får se vad mitt smeknamn blir...
Jobbigt.
Jag berättade tidigare i höstas här på bloggen att jag blivit den där jobbiga föräldern. Med det menade jag att jag börjat kritisera Daisys nya förskola och haft ett samtal med ledningen (föreståndare och rektor).
Under mötet uttryckte jag min oro över den stora barngrupp som det är på Daisys avdelning. Det är 23 barn på tre pedagoger. Alla barn är 3-4 år och är med andra ord fortfarande ganska små och behöver mycket uppmärksamhet. Ledningen bad mig ha tålamod, sa att jag inte skulle ta ut något i förskott och att det säkert kommer att bli bra.
Jag blev inte mycket klokare efter det mötet. Men jag inser nu att jag borde ha lyssnat på min magkänsla och agerat direkt.
Nu har det gått några månader.
Det här är facit:
En pedagog är sjukskriven på obestämd tid.
En pedagog har sagt upp sig.
Den tredje gör nu sin praktik på sjukhus och kommer med största sannolikhet att sluta för att börja ny yrkeskarriär.
Det finns inga fasta vikarier utan det är springvikarier i stort sett varje dag som pedagogen (den enda som är där nu, dvs den som sagt upp sig) måste ringa in själv på morgonen.
Behöver jag tillägga att det är uppror bland föräldrarna?
Nästan varje dag vi hämtar Daisy får vi höra att hon inte riktigt varit sig lik. Hemma är hon precis som vanligt och vi har undrat vad de menar. Nu har poletten trillat ner. Hon är ju otrygg. Det är så många vikarier som springer på avdelningen att Daisy inte vet vad någon heter utan hon kallar alla fröken. Hemma är hon blöjfri men på förskolan har de blöja på henne hela tiden (oftast blytung när vi hämtar henne) eftersom de inte hinner med att kolla när hon behöver gå på toa. Hon har inte ro att sova på vilan alla dagar av uppenbara anledningar och gosekaninen har hon nu med sig ute på gården (den har hon annars bara när hon sover). När vi lämnar händer det att hon står ensam i fönstret med nappen i munnen och vinkar. Då går ju hjärtat sönder.
Vi har nu fattat ett kanske radikalt beslut. Vi har sagt upp Daisy plats på förskolan. Efter jullovet börjar hon på en annan förskola med bara 20 barn totalt på hela förskolan och fyra pedagoger. Förskolan ligger idylliskt i en skogsglänta vid en herrgård. Det blir bökigare för oss med hämtning och lämning, det är gångavstånd men krånglig väg och lättast med bil. Men vi tänker att det är värt det. Viktigast är att Daisy blir sitt glada jag igen och känner sig trygg.
Men det jag oroar mig för är hur hon ska hantera ytterligare ett byte till en ny förskola? Hon var ju i himmelriket på den förra (som jag saknar den förskolan) men pga benbrottet blev det en lång paus emellan bytena så det gick ganska smärtfritt i höstas efter flytten när hon skulle skolas in på det nya. Men klarar hon det igen? Eller rubbar vi bara hennes cirklar ännu mer? Det är ju liksom förändringar nog som det är i hennes vardag just nu.
Jag som är värdelös på att fatta beslut om mitt eget liv vänder ju ut och in på mig själv av beslutsångest när det kommer till mitt barn...
Under mötet uttryckte jag min oro över den stora barngrupp som det är på Daisys avdelning. Det är 23 barn på tre pedagoger. Alla barn är 3-4 år och är med andra ord fortfarande ganska små och behöver mycket uppmärksamhet. Ledningen bad mig ha tålamod, sa att jag inte skulle ta ut något i förskott och att det säkert kommer att bli bra.
Jag blev inte mycket klokare efter det mötet. Men jag inser nu att jag borde ha lyssnat på min magkänsla och agerat direkt.
Nu har det gått några månader.
Det här är facit:
En pedagog är sjukskriven på obestämd tid.
En pedagog har sagt upp sig.
Den tredje gör nu sin praktik på sjukhus och kommer med största sannolikhet att sluta för att börja ny yrkeskarriär.
Det finns inga fasta vikarier utan det är springvikarier i stort sett varje dag som pedagogen (den enda som är där nu, dvs den som sagt upp sig) måste ringa in själv på morgonen.
Behöver jag tillägga att det är uppror bland föräldrarna?
Nästan varje dag vi hämtar Daisy får vi höra att hon inte riktigt varit sig lik. Hemma är hon precis som vanligt och vi har undrat vad de menar. Nu har poletten trillat ner. Hon är ju otrygg. Det är så många vikarier som springer på avdelningen att Daisy inte vet vad någon heter utan hon kallar alla fröken. Hemma är hon blöjfri men på förskolan har de blöja på henne hela tiden (oftast blytung när vi hämtar henne) eftersom de inte hinner med att kolla när hon behöver gå på toa. Hon har inte ro att sova på vilan alla dagar av uppenbara anledningar och gosekaninen har hon nu med sig ute på gården (den har hon annars bara när hon sover). När vi lämnar händer det att hon står ensam i fönstret med nappen i munnen och vinkar. Då går ju hjärtat sönder.
Vi har nu fattat ett kanske radikalt beslut. Vi har sagt upp Daisy plats på förskolan. Efter jullovet börjar hon på en annan förskola med bara 20 barn totalt på hela förskolan och fyra pedagoger. Förskolan ligger idylliskt i en skogsglänta vid en herrgård. Det blir bökigare för oss med hämtning och lämning, det är gångavstånd men krånglig väg och lättast med bil. Men vi tänker att det är värt det. Viktigast är att Daisy blir sitt glada jag igen och känner sig trygg.
Men det jag oroar mig för är hur hon ska hantera ytterligare ett byte till en ny förskola? Hon var ju i himmelriket på den förra (som jag saknar den förskolan) men pga benbrottet blev det en lång paus emellan bytena så det gick ganska smärtfritt i höstas efter flytten när hon skulle skolas in på det nya. Men klarar hon det igen? Eller rubbar vi bara hennes cirklar ännu mer? Det är ju liksom förändringar nog som det är i hennes vardag just nu.
Jag som är värdelös på att fatta beslut om mitt eget liv vänder ju ut och in på mig själv av beslutsångest när det kommer till mitt barn...
tisdag 5 november 2013
Fotad fot
Headern här på bloggen föreställer Daisys fötter när hon var nyfödd och sussade i vår säng.
Nu har vi två barn till i familjen men bloggen får nog heta detsamma och bilden vara kvar. Men jag kanske ska klämma in den här på Lilys lilla fot på ett hörn någonstans?
Tänk att vi har en liten armé av små fossingar här hemma.
Nu har vi två barn till i familjen men bloggen får nog heta detsamma och bilden vara kvar. Men jag kanske ska klämma in den här på Lilys lilla fot på ett hörn någonstans?
Tänk att vi har en liten armé av små fossingar här hemma.
Har jag lärt henne det uttrycket?
Daisy säger så mycket roligt nuförtiden. Alldeles nyss höll hon på att spilla nagellack men lyckades parera flaskan och sa:
"Oj, det var nära ögat!"
Det är så fascinerande var hon snappar upp dessa uttryck och kan använda dem i rätt sammanhang.
"Oj, det var nära ögat!"
Det är så fascinerande var hon snappar upp dessa uttryck och kan använda dem i rätt sammanhang.
Så här blev för övrigt min pedikyr signerad Daisy...
De suger musten ut mig
Att amma två små tar på krafterna minst sagt. Jag brottas med ständig huvudvärk och måste dricka kopiösa mängder vatten för att återställa vätskebalansen i kroppen.
Varje morgon får jag frukost på sängen av Håkan när han går upp med Daisy. Efter att ha ätit den kan jag oftast sova några timmar till. Det gäller att hitta sina nya rutiner.
Varje morgon får jag frukost på sängen av Håkan när han går upp med Daisy. Efter att ha ätit den kan jag oftast sova några timmar till. Det gäller att hitta sina nya rutiner.
Morgonens frukostsällskap.
lördag 2 november 2013
Nu den här lyxen
Säsongspremiär av Downton Abbey och makens Moules Frites (han borde öppna restaurang).
Första badet
De är två veckor gamla tvillingarna och det var hög tid för första badet.
Lily var cool och gillade genast att få ett dopp.
Tvåan var lite mer skeptisk...
Men anammade snabbt en avslappnad stil.
Happy Halloween
Daisy gör inte som andra barn och knackar på hos grannarna på Halloween. Nej, hon tar på sig prinsessklänning, komasken, går ett halvt varv runt huset och knackar på vår egen dörr. Bekvämt för alla inblandade.
Morgonstund osv
Eftersom tvillingarna håller mig vaken hela nätterna sover jag mest på förmiddagarna. Mycket tid tillbringas i dubbelsängen. Denna sena morgon fick jag frukost på sängen och medan jag ammade Lily såg aktiviteten ut så här runt mig.
Håkan fick ett leende (eller var det kanske magknip?)
Daisy öppnade nudistsalong i fotändan på sängen.
Lilys lilla hand.
"Ssssh, säg inget till pappa men det var faktiskt magknip."
fredag 1 november 2013
torsdag 31 oktober 2013
Presentregn
Känslorna kring att bli storasyster går lite upp och ner för Daisy.
Så här lät det i helgen: "Jag vill inte ha bebisarna mer. Kan vi lämna tillbaka dem?"
Igår lät det så här: "Vad söt du är Lily. Jag älskar dig!"
Men bäst hittills med att få tvillingar tycker nog Daisy är alla presenter. Dels får hon själv paket som stolt storasyster. Dels får hon öppna tvillingarnas paket.
Så här lät det i helgen: "Jag vill inte ha bebisarna mer. Kan vi lämna tillbaka dem?"
Igår lät det så här: "Vad söt du är Lily. Jag älskar dig!"
Men bäst hittills med att få tvillingar tycker nog Daisy är alla presenter. Dels får hon själv paket som stolt storasyster. Dels får hon öppna tvillingarnas paket.
Idag fick hon öppna paket från familjen Hagberg/Johansson.
Daisy fick Dora på dvd som nu går varm på tv:n (speciellt avsnittet där de går på kusin Daisys kalas) och tvillingarna fick galet söta strumpor.
Såna här fina i massa olika färger. Tack snälla ni!
Viktigt meddelande:
Och DÄR kom jag i mina gamla jeans igen. 13 dagar efter förlossning.
Slut på meddelande.
Påhittig
Min man, vi kan kalla honom McGyver, kom på en fyndig lösning för de för stora pyjamasarna (i storlek 44).
onsdag 30 oktober 2013
Tågordning
Hittills måste jag säga att ha två spädbarn inte är så mycket jobbigare än ett. Sömnlösheten på nätterna hade ändå varit likadan och jag dubbelammar mycket så tiden är konstant.
När de ammat klart kan de ibland hamna på rad i knät.
En sak jag önskar dock är att jag hade tre, eller ännu hellre fyra, händer. Men det vore kanske lite jobbigt att se ut som ett freak.
Och så önskar jag att Lily fick i sig dunderhonungsstandard i min mjölk så att hon växer till sig. Ligger fortfarande på bara 2440 gram och nytt besök på BVC imorgon.
När de ammat klart kan de ibland hamna på rad i knät.
En sak jag önskar dock är att jag hade tre, eller ännu hellre fyra, händer. Men det vore kanske lite jobbigt att se ut som ett freak.
Och så önskar jag att Lily fick i sig dunderhonungsstandard i min mjölk så att hon växer till sig. Ligger fortfarande på bara 2440 gram och nytt besök på BVC imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)