Tvååringar är ju verkligen störtsköna. Daisy är så himla glad hela tiden, rutinerna funkar (hon sover tolv timmar per natt i ett sträck), hon härmar allt man gör, hittar på egna hyss som visar att hon utvecklat stor humor och lämningarna på dagis är som en promenad i parken där hon bara vinkar och säger "hejdå mamma".
När vi var på kalaset i går så njöt jag på något sätt av att se att hon var minst och charmade alla. Likadant på barnkalaset förra helgen. Jag har funderat lite på vad det beror på, att jag blir så glad av det, och jag tror det är för att jag inser att det händer alltmer sällan nu att hon är minst.
I veckan fick en av mina nära vänner Hanna sitt andra barn, en ljuvlig liten tjej. Alex och Amanda Schulman (som jag känner lite grann) fick sin andra dotter och det känns som att färska bebisbilder duggar tätt på Facebook. Det rycker lite i livmodern, det ska jag erkänna för jag undrar hur det skulle kännas att ha ett litet knyte som luktar bebis i famnen igen. De gick ju så fort de här två åren. Samtidigt växer oron med de tankarna i banor som "hur skulle jag kunna räcka till?".
Jag mejlade med en kompis från mammagruppen häromdagen och hon skrev om vedmodet över att inte längre få shoppa på avdelningen för barn upp till storlek 86. Och så känner jag också. Jag går fortfarande in på den avdelningen och jublar lite inombords om jag hittar något där i storlek 92. Dels för att det på något skruvat sätt fortfarande är ett bevis på att Daisy är liten (läs: nästan bebis), dels för att kläderna på >92 känns så tweenie. Nej, jag vill inte ha bling på allt eller slimmade jeans. Det ska vara... mjukt.
Jag vet inte vad jag vill säga med detta. Nej, jag är inte gravid igen och jag har inte planer på att bli det snart. Men jag saknar bebistiden OCH jag gillar att Daisy är en härlig tvååring.
Den enkla lösningen är ju att bara umgås i kretsar där hon är minst. Men det blir så klart svårt i längden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar