Jag satt rätt stel och tyst hela tiden och funderade febrilt på var jag kände igen den där mamman.
Jag ville nästan fråga för hon kändes så bekant på nåt sätt som att det är inte bara i en matkö nånstans utan mer... utlämnande.
Nu på tunnelbanan kom jag på det. Vi gick ju samma Profylaxkurs. Satt där med magen i vädret, andades konstigt, pratade om förlossningsskräck och lät maken klämma oss hårt i knävecket.
Tänk om jag kommit på det lite tidigare, det hade kunnat bli ett intressant samtal.
Om jag inte vore så socialt inkompetent med andra mammor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar