I kväll är det exakt ett år sedan jag började blogga.
Då gjorde jag det för att det här med bebis kändes som a piece of cake. Jag behövde få ett utlopp för mitt skrivande under mammaledigheten, använda min hjärna, och jag hade många funderingar över den nya tillvaron som jag ville dela med mig av.
Och så ville jag så klart skryta med vilken ofantligt söt unge jag fått.
Ungefär som de flesta föräldrar känner antar jag.
Nu har det gått ett år som sagt och vi kan väl konstatera att jag delat med mig.
Inte sant?
Men om jag ska ge er trogna bloggläsare en bakläxa så är det att ni skulle kunna kommentera mer.
Nu står jag vid ett vägskäl.
Daisy ska börja på dagis snart (förhoppningsvis) och jag ska börja på nytt jobb.
Tiden kommer bli knapp men det lär också finnas roliga saker att skriva om.
Så.
Antingen fortsätter jag blogga och ser vart det bär av.
Eller så gör jag en Alex Schulman och slutar nu när Daisy är drygt ett år och börjar bli en egen liten personlighet.
Det lutar åt det senare.
Skulle ni sakna mig?
Jag sover på saken...
God natt hörni!