Jakten på bin Ladin

När terrorattackerna skedde den 11 september 2001 var det redan bestämt att jag skulle flytta till Boston i ett år. Tanken var att jag skulle göra mitt examensjobb i journalistik där men jag visste inte exakt vilket ämne det skulle vara – för det skulle ju vara intressant och relevant för en svensk läsekrets.
Så föll Twin Towers och det blev ganska uppenbart vad det var jag skulle skriva om.
Frågan var bara hur jag skulle angripa händelsen.
Efter terrorattackerna visade det sig att ett flertal av Usama bin Ladins släktingar bodde i Boston-området. Jag föreslog då för min handledare att jag skulle kartlägga al Qaidas nätverk i Boston.
Hon tittade på mig lite frågande och sa:

– Du tror inte att det är lite att ta sig vatten över huvudet? Det är ju CIA:s jobb.

Eh, just det ja.
Ridå.
I stället skrev jag en artikelserie som hette ”En hjälpande hand” och handlade om hur olika personer efter attackerna drog sitt strå till stacken för att hjälpa offren och bygga upp New York igen.
Det var allt från en djurrättsaktivist som slog in dörrar om nätterna runt Ground Zero för att rädda numer herrelösa husdjur till en person som byggt en robot som tog sig in i hålor i rasmassorna för att hitta offer.
Och så hade jag bestämt mig för att besöka en brandstation eftersom New Yorks polis- och brandkår hyllats som de sanna hjältarna efter katastrofen.
Problemet med USA är dock att det är en himla massa byråkrati i allmänhet och stor sekretess i synnerhet, inte minst efter 9/11. Den öppenhet som råder i Sverige är nästintill obefintlig i USA.
Det var alltså inte så många dörrar som öppnades för lilla mig.
När jag ringde brandförsvaret i New York för att fråga var närmaste brandstation låg runt Ground Zero fick jag först svaret att det låg på Ground Zero och nu alltså inte fanns längre. Och närmaste brandstation efter den låg på en adress som jag visserligen fick men med förmaningen:

– You can´t just go down there mam and ask for an interview. You need to send us a fax months i advance to get approved and put down which paper you work for.

Tack för uppmaningen sa jag och la på. Månader hade jag inte och definitivt ingen tidning som backade upp mig. Jag var ju en fattig student som skulle göra mitt ex-jobb.
Så jag knatade ner till den där brandstationen i alla fall, Ladder 15, och visste att just där hade de förlorat 14 brandmän i 9/11.
När jag närmade mig brandstationen stod en brandman och hissade en amerikansk flagga på halv stång. Jag gick fram och förklarade mitt ärende och att jag gärna ville intervjua någon som var med den där ödesdigra dagen. Han bad mig följa med in och ropade sedan ut i högtalarna:

– We have a blond Swedish girl down here who wants to interview a firefighter. Do we have any volunteers?

Plötsligt kom det brandmän farande från alla håll, bland annat nerför den där stången ni vet. Det slutade med att jag var där hela eftermiddagen, käkade pizza med dem och fick grymma intervjuer. På kvällen bjöd de med mig på en gala där brandmän och poliser skulle hedras av borgmästare Giuliani. Jag åkte tillbaka till hotellrummet (som var ett sånt där schabbigt med gemensam toalett och dusch) och insåg att jag inte hade något att ha på mig och knappt pengar till taxi dit och tillbaka. Så jag stannade på rummet. På nyheterna sände de live från galan. President Bill Clinton var där.
Jag hade missat en möjlighet som så att säga var once in a lifetime.
Utan att överdriva kan vi konstatera att jag grämde mig rätt hårt.

Nu är Usama bin Ladin död efter att CIA mfl har letat efter honom i tio år. Vilken tur att jag inte gav mig på den där kartläggningen istället för då hade jag nog inte haft någon journalistexamen i dag.