Hade helt missat att tre månaders-kontrollen innebär vaccinering.
Två jävla sprutor.
Nyheten levererades redan i väntrummet av en annan mamma med lika gammal spädis.
Hon blev för övrigt smått begeistrad i Daisy, trots att hon hade en egen i samma format.
– Vilken exceptionellt söt bebis, sa hon.
Jo, det är sant. Hon sa så.
Sedan kom vi in till barnmorskan Kim. Vi vägde Daisy som nu stoltserar med 6 700 gram men hade gått ner lite på kurvan. Inte lika tjock som vi trodde alltså.
Kim var imponerad av hur mycket Daisy skrattade och sprattlade.
– Vilken energi. Imponerande! Det är ju som ett gympass för Daisy. Inte konstigt att hon äter så mycket och ofta nu, sa Kim.
Jo, det är sant. Hon sa så.
Sedan var det dags för sprutorna. Jag fick hålla Daisy medan hon fick en spruta i varje lår.
När hon började skrika och gråta trodde jag faktiskt att mitt hjärta skulle gå sönder.
Så hemskt var det.
När hon redan grät som en stucken gris gjorde Kim smärtan ännu värre för henne. Spruta nummer två gjorde nämligen ondare än den första.
Men jag tröstade Daisy bäst jag kunde (med bröstet) och hon tystnade efter en minut.
– Men herregud, jag har aldrig varit med om en bebis som blivit lugn så snabbt efter sprutorna, sa Kim.
Jo, det är sant. Hon sa så.
Sedan fick Kim hålla Daisy för det var hennes sista dag på vikariatet. Nästa gång får vi en annan barnmorska. Daisy gav Kim ett gapskratt som ett tack och hej.
– Vilken charmig tjej hon är. Så trygg och glad. Och jag måste säga att du är så fin med henne. Ni har en väldigt fin kontakt som mor och dotter, sa Kim.
Jo, det är sant. Hon sa så.
Och jag gick därifrån med ett hjärta som värkte lite men som var större än någonsin tidigare.
Daisy somnade.
Aj, aj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar