Tandläkaren Daisy

Det ekar mellan inläggen här och går inflation i inlägg om Daisys tänder. Jaja, det är en stor grej i våra liv nu som det verkar. 

Daisy har tyvärr ärvt mina dåliga tänder. Förra veckan skulle hon dra ut en tand som fått ett stort hål och orsakat inflammation i tandköttet. 

Men min dotter var orimligt pepp. Hon längtade hela förmiddagen och hoppade upp i tandläkarstolen. Tanden drogs ut utan ett pip från Daisy. 

I morse hittade jag den här lappen på skrivbordet. Daisy Olivia Stina Andreassons dröm är att bli tandläkare.

 

 

  

Tandfen! Tandfen?

Daisy har kämpat med att få ut sin första lösa tand. Häromdagen band hon en sytråd runt tanden och satte fast tråden i ett dörrhandtag. Det funkade inte. Fick höra av en av mammas gamla kollegor, som passade mig mycket som liten, att jag gjort exakt samma sak i den åldern. 

Vid sådana tillfällen blir jag extra påmind om hur mycket jag saknar mamma. Historierna jag inte får höra. Trodde jag på tandfen?

Daisy är tveksam. Idag tappade hon äntligen sin första tand. Men det där med tandfen misstänker Daisy är hittepå: "Det kan ju också vara föräldrarna som byter ut tanden mot en peng mamma!"

 

Valentines day

Daisy till Hemglass-killen efter att han önskat oss en trevlig kväll:

"Tack detsamma! Och du, grattis på alla hjärtans dag. Idag ska man sprida glädje."

❤️

 

Bad mom

Jag har överhuvudtaget ingen makt över min egen tid. 

Barnen har den makten. 

Och de utbytttjar den till fullo och testar mitt tålamod till max. 

Imorse, måndag morgon förstås, var en sådan helvetesmorgon. 

Siri ville ingenting. Allt var fel. Antingen är det Lily eller Siri som är på det humöret. Aldrig samtidigt. 

Siri ville inte ha blöja. Siri ville inte klä på sig. Siri ville inte gå till förskolan. Siri ville inte borsta ränderna. Siri ville inte ha hårspänne. Siri ville inte ha skor. Siri ville inte gå själv. Mamma skulle bära. 

Daisy försökte muta med vindruvor men Siri ville inte ha "duva". 

Håkan var sjuk. Håkan hade en fucking mancold. Håkan hade inte ork att hjälpa till att ta barnen till förskolan och skolan. 

När jag krånglat in Siri i bilen berättar Håkan för Daisy att hon förstört snowracern. Snowracern som han sa att hon inte fick dra den på ett visst sätt för då skulle den gå sönder. 

Daisy drog den på ett visst sätt. 

Den gick sönder. 

Jag blir helt förtvivlad, orimligt ledsen, och säger i bilen med gråten i halsen att mormor faktiskt gett den där snowracern till henne i julklapp när hon var två år och sådana minnen betyder mycket för mig för mormor är död.

Så säger jag till en sexåring. 

Sexåringen börjar, föga förvånande, att gråta och säger förtvivlat förlåt. 

Vi kommer fram till förskolan. Daisy vill inte gå ut för hon är ledsen. 

Siri börjar gallskrika: "Vi ska lämna Daisy på skolan först!!" 

Jag lyfter ut Siri ur bilen. Hon skriker: "Pappa ska börs mig!!"

Flera andra föräldrar tittar bekymrat. Överseende. Medlidande. 

Jag mumlar mellan sammanbitna tänder: "Pappa kan inte bära för pappa är hemma sjuk". 

Bär in Siri på förskolan med hennes skor i händerna. Barnen på gården tittar. 

Hon skriker: "Jag vill inte vara ute!!"  

Jag går in för att lämna av grejerna. Siri ligger ner på golvet i kapprummet och skriker. 

Jag tar upp henne under armen och går ut på gården. 

Lily skuttar fram glad som en sol. 

Daisy tjurar i bilen. 

En annan förälder påminner om plastskydden jag fortfarande har kvar på fötterna. Att jag kan halka på dem. 

Jag sätter Siri i en pedagogs knä. Ber om ursäkt. Säger att Siri är på sitt värsta humör. Ger henne skorna och vantarna som Siri vägrar ha på sig. Siri tystnar i pedagogens knä. Jag säger hejdå och går. 

Pedagogen ropar att Siri säger att hon vill ha en puss av mamma. 

Jag går tillbaka till Siri, pussar henne och säger lite väl sarkastiskt: "Nu har du lite dåligt samvete va?"

Bad mom. 

Kör Daisy till skolan under tystnad. Kör in till jobbet. Träffar en kollega när jag köper kaffe. Han säger: "God morgon!"

Jag svarar: "Der är en jävla fittmorgon!"

Hej måndag. Jag hatar dig. 

Tvillingar - This is us

Jag har funderat en del över julen kring bloggen. Att jag saknar den. Att jag fortfarande har ett behov av arts skriva. 

Kanske var det ledigheten som gav mig energi igen. Vem vet. Men vi får se hur länge det varar. 

Tänkte börja lite trevande med ett tips till er som har tvillingar eller är tvilling. 

På torsdag den 19 januari är det premiär för This is us på TV3. Det visas dubbelavsnitt. Nu är jag förvisso partisk men det var längesedan jag blev så varm av och förtjust i en serie. Handlar bland annat om tvillingar. Mer säger jag inte för vill ju inte spoila. Men se den! Premiären i USA hade tio miljoner tittare och den fick tre nomineringar till Golden Globe-galan bl.a. för bästa dramaserie. Bara en sån sak. Här kan ni se trailern. 

Och här kommer en bild på mig från galapremiären som jag ordnade i torsdags :-)

Bloggpremiär och galapremiär alltså. 

 

 

Sommaravslutning och en klump i magen

Idag var det sommaravslutning på förskola. Samtidigt som jag försökte greppa det faktum att tre av 25 barn där på ängen faktiskt är mina försökte jag också greppa att detta var Daisys sista avslutning på förskolan.
Hon fick ett halsband av fröknarna där det stod "Barn är oslagbara".
Sedan visade Daisy och tvillingarna dungen där förskolan har sin koja i "Kungaskogen" och allt är så idylliskt att man tror det är taget ur en Astrid Lindgren-saga. Vid nattningen läste jag Pippi för Daisy och hon sa:
"Pippi går inte i skolan. Det är konstigt för det är ju jätteroligt att gå i skolan. Tror jag. I alla fall i förskolan."
Daisy, min äldsta dotter - snart inte längre ett förskolebarn utan en skolelev.
Stoppa tiden osv please.

Gaaah!

Jag köpte en ny väska när jag var i LA. Från Rebecca Minkoff som jag trodde inte fanns i Sverige men som nu kommit in på Jackie.
I alla fall. Första dagen jag använde den gick blixtlåset sönder.
Så. Himla. Irriterad. Nu.
Lite svårt att reklamera till Nordstrom från Sverige.

Samtal med Daisy tisdag morgon

Daisy sa en obekväm sanning denna morgon: "Mamma, du köper alldeles för mycket grejer till huset. Vi får inte plats."

Fredag kväll i bilder

Efter en match mot tvillingarna i tio ronder som slutade i knock out har jag äntligen landat i soffan.
Drygt två år av världens lättaste läggningar är nu över. Tack för den nya fasansfulla fas.

Vi har hunnit med en massa annat också.



Daisy har varit på pyjamasparty hos grannen. Hittade världens finaste pyjamas på Åhléns. Hon har ju bara nattlinnen annars.


Håkan kom hem från Oslo med presenter till mig och kvalade officiellt in som världens bästa man.


Vi plockade min favoritblommor i dungen i trädgården. Älskar att ha trådgård mot skogen.


Och tvillingarna bevisade att fredagströttheten kryper att längre ner i åldrarna.
Så där trött var de inte vid läggning dock. Så där trött har jag varit sedan dess. Eller så där trött är jag jämt.

Skola? Skola!

Imorse var jag med Daisy och besökte skolan där hon börjar i höst. Allt verkar bra och Daisy tycker det känns superspännande men jag fick lite panik.
Nu är hon stor på något vis men samtidigt känns hon så liten.
Klarar hon sig bland alla större barn i korridoren? Kan hon ta mat själv i skolbespisningen?
Läskigt ju.
Jag blev dock stolt när vi var i biblioteket och hon gick genast fram till hyllorna och började bläddra i böcker. Och hon satte sig och pysslade när det var lekstund. Hon har gått från ett yrväder till att kunna fokusera långa stunder på en uppgift.
Hon har blivit så stor. Ändå så liten i min famn.

Samtal med Siri måndag kväll

Jag har för första gången på alldeles för länge varit på gymet och kommer hem helt slut när barnen sitter i badet.
Förklarar för Daisy att det känns som att jag har spaghetti i benen.
Efter en stund när jag tar på Siri pyjamas...
Siri: Jag vill ha nappen.
Jag: Jag ska hämta.
Siri: Mammakan inte hämta. Pappa får hämta. Mamma har spaghetti i benen. Pappa får köra dig till doktorn.

Eurovision

Tack vare bästa grannen Susanne (fint namn också ju!) fick jag och Daisy biljetter till genrepet av ESC i Globen igår.
Daisy höll koncentrationen och entusiasmen i topp till låt nummer nio, dvs Frans, och sedan övergick hon till att spela Minionspelet på min telefon. Jaja.
Men jag var helt tagen. En fantastisk produktion, underhållning i världsklass och jag blev helt blödig och stolt när jag såg min kompis Edward springa runt nere på scenen och styra allt för Petra och Måns. Det är verkligen som alla säger idag den bästa ESC-finalen någonsin. Trots att fel låt vann.
Men vid ett tillfälle under genrepet bad Daisy mig att ta en bild. Det var när Ukraina uppträdde. Hon har koll.

Den gode dinosaurien

Jag älskar fredagar då man hämtar tidigt, kommer hem till ett nystädat hus och har hela helgen framför sig. Ingen stress med barnen och ikväll blev det en extra bonus.
Håkan råkade (på riktigt) köpa en film på iTunes - "Den gode dinosaurien".
Det slutade med att hela familjen såg den tillsammans. En och en halv timme och alla tre barnen var helt fängslade. Tvillingarna kommenterade hela tiden och var helt inne i filmen. På slutet sa Daisy: "Nu gråter jag på riktigt. Det kommer tårar!"
(Det gjorde jag också...)

Se den! Men ni behöver ju inte råka köpa den för 170 spänn som Håkan gjorde.

Apropå att Zlatan lämnar PSG

Undrar hur det skulle kännas att ha Zlatans självförtroende om så bara för en dag.

Throwback Thursday

Det är ganska exakt fem år mellan de här bilderna.

Samtal med Daisy torsdag kväll

Daisy tittar på uppsnacket inför ESC och Robin Bengtsson uppträder.
Daisy: Jag gillade honom i Melodifestivalen!
Jag: Ja, jag med.
Daisy: Men då stod han upp och sjöng så här.
(Håller i en låtsasmick och kör step touch).
Jag: Precis.
Daisy: Men nu sitter han ner.
Jag: Ja, man kan sitta ner och sjunga också.
Daisy: Är det för att de filmar.
Jag: Hur menar du?
Daisy: Att han inte skulle få plats annars när de filmar. Så hans huvud skulle kapas.

Kolmården! Kolmården?

Idag har vi och ungefär resten av Sveriges barnfamiljer varit på Kolmården. Eller Kömården som Håkan döpte om det till. Barnen var i alla fall väldigt pepp på att få träffa Bamse i Bamses värld och titta på alla djur.

Men frågan är om det inte var att kasta pärlor till svin. Så här lät det nämligen var tionde minut ungefär hela dagen.


Vi: Kolla vilka häftiga noshörningar!
Daisy: Titta, en fjäril!

Vi: Kolla vilka coola tigrar!
Daisy: Titta en fjäril!

Vi: Ser du att elefanten dricker vatten med snabeln?
Daisy: Titta en fjäril!

Vi: Wow, vi sitter längst fram på delfinshowen.
Daisy: "Tyst" (här finns ju inga fjärilar).

Vi: Kolla nedanför linbanan där går ju girafferna som du längtat efter att få se!
Daisy: Titta en fjäril!

Vi: Herregud, det klättrar ju en björn ned för trädet bredvid oss i linbanan!
Daisy: Titta en fjäril!

Näst utflykt kanske blir Fjärilshuset istället.

Siri spekulerar

Siri: Titta, en papegoja!
Jag: Ja, precis. 
Siri: Men var är mamegoja och bebisgoja. 

Rimlig fråga ändå. 

Om jag var en påse

Jag har egentligen väldigt svårt för budskap på olika saker i allmänhet och på väggar i synnerhet. Typ vem behöver påminnas om att "andas" eller känna "kärlek".

Men denna förvaringspåse för leksaker skulle kunna vara gjord efter min devis. Jag ger liksom aldrig upp när något försvunnit. Häromdagen hittade jag en borttappat del till tvillingarnas leksaksbuss och Håkan konstaterade att "det där måste har gjort dig väldigt lugn och lycklig med tanke på hur mycket du letat."

Japp. Något störd är jag.  

  
 

Fjällen? Fjällen!

Som jag längtat efter detta. Åka skidor med barnen, vara timmar utomhus, hasa runt i underställ och vara i en stuga som frossar i furu.

Idag har Daisy lärt sig åka slalom. Hon är enligt sin far en naturbegåvning. Jag och twinsen tittade mest på. 

    
    

 

God jul!

Julaftons morgon inleddes traditionsenligt med julkrubba i kyrkan.  

  Förbereder psalmerna.   
Siri med farmor. 

  Jag och två tredjedelar av barnen.   
Förväntansfulla. 

  Siri.   
Vi tände ljus för mormor och Daisy sa:"jag önskar att mormor levde."  
Siri hittade Jesus-barnet.   
   
Och hon hittade ett får...

Årets gran...

Är tre meter hög och så stor att ljusen inte räcker till. Det är en sån där Disney-gran jag drömde om som liten. Daisy var dock fundersam över varför jag vägrade röda kulor och förstod inte motiveringen att "de passar inte in i stilen i år."

Oavsett blev de nöjda och den här bilden tog Lily av Siri när de på sitt egna speciella språk kom överens om (tolkar jag) att Siri skulle posera framför granen.  

 

Varför man aldrig ska handla julklappar med en femåring

Daisy: Tyckte du om skidglasögonen som vi köpte till dig i julklapp mamma?
Jag: Jag har ju inte fått dem än. De ska jag säkert få på julafton. 
Daisy: ...Jag: Du fick nog inte säga det där. Det var en överraskning. Alla paket öppnar man först på julafton. 

Daisy: Du behöver ju inte säga till pappa att jag berättade. Det kan vara en hemlis. 

#kalendergate

Daisy har redan gett upp på årets julkalender. Tio minuter in i första avsnittet igår sa hon: "När börjar julkalendern egentligen?" Ett klart underkänt betyg kan vi konstatera. Och hon verkar inte vara ensam. Diskussionen om julkalenderspel har ju fått en egen hashtag och orsakat debatt. 

Jag försökte locka med Trolltider, Pelle Svanslös eller Lillstrumpa från SVTs öppna arkiv men inte heller der fungerade. Fast Daisy var lite impad över att jag sett dessa julkalendrar när jag var liten. Nu kändes de lite... långsamma och, enligt Daisy, tysta. 

Det kanske blir som en vän kommenterade på Facebook - det kommer bli vi vuxna som kommer att binge-titta i mellandagarna istället.  

 Besviken tittare. 

Viktigt meddelande

Med tanke på hur extremt sällan jag, tyvärr, bloggar numer är det ju brukligt att jag bryter sviten med endast extremt viktig information.

Så här kommer den. 

Siri kissade OCH bajsade idag på pottan. Hon blev minst lika förvånad som jag. Daisy också. Hon ville titta på leveransen i pottan för att överhuvudtaget tro på det. Så det fick hon. Lily var relativt obrydd av denna milstolpe. 

Slut på meddelande. 

Plötsligt händer det

Man tänker att ingen vettig människa utsätter sig för detta. Man tänker att det är ju lite som att leka med elden att åka med tre trötta barn till ett köpcentrum efter förskolan en måndag. Man tänker att det kommer trotsas, skrikas och gråtas. Men man tänker att man får skylla sig själv som inte förberett och köpt allt som behövts köpas till skridskoskolan för femåringen dagen efter. Man tänker att det är bara att bita ihop och slutföra uppdraget trots motstånd. Man tänker att det kommer ändå inte allt sluta bra. 

Men plötsligt händer det. Barnen är glada, barnen samarbetar och är harmoniska. Man blir helt full av stolthet och tålamodet tryter inte för en sekund. Man tänker att nu gäller det att inte utmana ödet genom att gå på restaurang ensam med tre barn. Men man gör det ändå. Och femåringen hjälper till, alla tre barnen är glada, sitter still och äter upp allt. Man tänker att nu borde alla se oss. Se storheten i detta lilla. Att detta är revolutionerande. Man vänder sig om och ser att alla ser. Ja, kanske inte alla på restaurangen men många tittar åt vårt håll och ler. Man ser nästan något imponerande i blicken på dem. Man tänker att jo man, dvs jag, är just då världens bästa mamma med världens mest väluppfostrade barn. 

Tror jag arkiverar den känslan inför sämre dagar. 

 

När hösten kom...

Jag kan minnas den där känslan när man var liten och fick dyka ner i ett stort hav av någonting som bollar, vatten, löv eller liknande och känna sig tyngdlös. 

Jag hade alltid bilden av Joakim von Anka i huvudet när han dök bland sina pengar men undrade alltid om inte mynten gjorde ont. 

Dessa minnen bubblade upp när barnen kastade sig i en står lövhög utanför förskolan igår och aldrig ville gå hem. Pur lycka!