Uppdatering

Upplägget för kvällen sprack pga denna febriga gladfisen.
Dessutom har Daisy kommit upp tre gånger för att berätta vad hon drömmer om.

Lyxvecka

Idag åkte svärisarna hem efter att ha varit här i en vecka. Denna vecka har inneburit att svärmor gett oss sovmorgon v a r j e morgon (jag har sovit till tolv vissa dagar). Vi har också fått en kväll på stan min man och jag på den näst sista dagen på året. Det blev vår tredje dejt på ett år. Vi åt asiatiskt på East och drack Sancerre på Grand Escalier men var ändå hemma tidigt.
Och i lördags var vi på middag hos Klas och Josefine. Vi har pratat om en kräftskiva sedan i somras. Nu blev den av. Daisy fick följa med medan twinsen fick stanna hemma med svärmor.
Det har varit en grym vecka och idag städade jag och Daisy ut julen. Dessutom vände Daisy tillbaka dygnet och somnade sju.
Vad detta innebär?
Att vi nu har en kväll på i soffan min man och jag då vi ska titta ikapp på "Den fjärde mannen".
L y x.

/ Slut på rapport från trebarnsmorsan

Disney on ice

Nu måste det här jullovet ta slut för jag har inte råd att ha ledigt mer. I alla fall inte om vi bara ägnar oss åt aktiviteter som kostar skjortan.
Äh, vi kör ändå.
I går var jag, Daisy och svärmor på Disney on ice i Globen. Även grannkompisen Milla var där. Jag måste säga att showen var mycket bättre än jag väntat mig. Fantastiska kostymer, scenografi, sagor och konståkning. Det blev också återigen bevisat att Frost är tha shit bland kidsen. När Elsa, Anna och framförallt Olof kom ut på isen blev det jubel och total allsång.
Daisy fick dessutom en slags fackla med Elsa (190 spänn) och en slush med Olof (120 spänn). Grannen påpekade att detta kommer bli en ännu dyrare historia om några år när tvillingarna ska med.
Jag börjar spara nu tror jag hehe.

En snabb trio

Det händer att jag gör det där förbjudna - klär alla tre barnen i likadana kläder.
Här i klänningar från The Brand fyndade på Babyshop.
De är lite svåra att fånga på bild bara min tjejtrio.

Junibacken? Junibacken!

Idag tänkte jag att det var en bra idé att åka på mor-dotter utflykt till Junibacken.
Det var en jättedålig idé.
För tydligen hade en miljon andra föräldrar samma idé.
Vi fick vänta över två timmar på att åka Sagotåget. Varenda teaterföreställning var knökfull och kidsen var crazy.
En liten pojke ramlade och började blöda näsblod.
Ingen brydde sig. Ingen hjälpte till.
Jag gav den stackars skärrade pappan näsdukar som jag hade i väskan när han stod och torkade blod med handen.
Junibacken är fantastiskt på många sätt men en mardröm en klämdag som denna. När en timme gått hade jag redan bränt säkert åtta hundra spänn på parkering, entré, glass och lunch. Sinnessjukt.
Men Sagotåget gjorde, som alltid, all mödan värd. Speciellt nu efter att ha sett den briljanta Astrid-dokumentären på SVT som bland annat tog upp hur den högläsningen blev det sista jobbet hon gjorde.
Pippi Långstrump blev dessutom framröstad i DN som den största kulturskatten i Sverige på 150 år.
Idag gick vi lite mer i Astrids fotspår efter att ha sett dolumentären.
Daisy då? Hon var mest nöjd över att få åka Sagotåget och se Skalle-Pers rumpa.

Daisy den lilla glädjespridaren

Daisy sitter och äter pannkakor till lunch med farfar.
Hon sitter en stund och begrundar honom. Sedan säger hon:
- Vad snygg du är farfar!

Mitt 2014

Nu var det dags igen, precis som förra året, 2012, 2011 och 2010. Fyra års bloggande alltså. Och nu på ny plattform. Here we go!

Gjorde du något år 2014 som du aldrig gjort förut?
- Ja, jag började på en ny tjänst och blev exekutiv producent. Jag började också äta antidepressiva mediciner för första gången i mitt liv.

Höll du några av dina nyårslöften?
- Jag hade inga löften bara en önskan. Och det var att 2014 skulle bjuda på färre käftsmällar och mindre motgångar än 2013. Så blev det inte.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
- Ja, kollegorna Sara och Linda. Och flera vänner blev gravida så jag ser fram emot babyboomen 2015.

Vilka länder besökte du?
- Spanien (Teneriffa, igen!), Danmark (Köpenhamn, igen!) och USA (Los Angeles, igen!). Man kan säga att jag är smått förutsägbar i mitt resande.

Är det något du saknat år 2014 som du vill ha 2015?
- Ja, att få resa med min man till London. Åh, vad jag saknar det.

Vilka datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
- Den 29 november kommer alltid att vara ett datum som ristats in i mitt hjärta. Årsdagen efter att min mammas hjärta stannade. Jag minns också dagarna då jag föll igenom igen av nytt cancerbesked som drabbat en av mina allra närmaste.

Vad var din största framgång år 2014?
- Att jag tagit  mig igenom skitåret trots alla motgångar, tack vare terapi, mediciner, vänner och familj. Att våra barn är så fina och glada trots att deras mamma varit så ledsen.

Största misstaget?
- Att jag inte satte Lily och Siri i förskolekön tidigare. Satan vad jag ångrar det. Nu får de inte gå på samma förskola som Daisy och vår logistik lär bli överjävlig.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
- Ja, jag har åkt in och ut på akuten pga inflammation i livmodern. Det gör djävulskt ont kan jag meddela.

Bästa köpet?
- Lekhagen till tvillingarna. Utan tvekan.

Vad spenderade du mest pengar på?
- Barnen tror jag. Insåg i somras att jag försökte dämpa min ångest med shopping. Hittade påsar med kläder i garderoben som jag glömt bort. Insåg vad jag gjort och lämnade tillbaka allt jag kunde.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
- Ja, att jag fick en ny tjänst. Annars var jag nog aldrig riktigt glad det här året. Men sommaren var helt fantastisk och de där veckorna i Halmstad när solen sken varje dag och svärmor hjälpte oss med barnen var de bästa veckorna på hela året.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014?
- "Min soldat". Den spelades ju sönder på radion. Och jag lyssnade mycket på radio för jag körde mycket bil. Och jag skrek/sjöng/grät till Helena Paparizous "Survivor" och Sanna Nielsens "Undo" - också i bilen. De låtarna blev utlopp för min sorg.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

- Ledsnare.

Vad önskar du att du gjort mindre?
- Haft ångest och dåligt samvete. Tillbringat mindre tid på sjukhus.

Hur tillbringade du julen?
- I vårt hus med familjen och min pappa.

Blev du kär i år?
- Ja, jag är ständigt kär i min familj.

Favoritprogram på TV?
- True Detective, Orange is the new black, Game of Thrones, Sons of Anarchy, På Spåret, Downton Abbey, Paradise Hotel. Besvikelser var Så mycket bättre och Melodifestivalen.

Bästa boken du läste i år?
- Jag har knappt läst någon bok för jag har inte orkat. Det var tydligen en del av min sjukdomsbild.

Största musikaliska upptäckten?
- Finger Family på YouTube. Fantastiskt för tvillingarna men sätter sig dessvärre på hjärnan hos vuxna.

Något du önskade dig och fick?
- Rent materialistiskt en väska jag suktat efter länge som min man efter mycket letande lyckades hitta i Kalifornien och få skickad hit till mig i julklapp.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
- Jag fick frukost på sängen, ett stort rosa paket som innehöll Prime Boots och sedan bjöd jag in mina närmaste vänner på Afternoon tea som sedan gick över i kräftskiva.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
- Ja, mycket men framförallt om min bästa vän inte hade fått cancer.

Vad fick dig att må bra?
- Daisy, Håkan, tvillingarna och mina fantastiska vänner. All hjälp av svärmor och min moster.

Vilken kändis var du mest sugen på?

- Alltid Ryan fucking Gosling.

De bästa nya människorna du träffat?

- Min granne tillika namne som blivit en av mina närmaste vänner.

Mest stolt över?
- Att jag är trebarnsmamma och hittills faktiskt klarar det.

Högsta önskan just nu?
- Att nu vänder det. Och kanske, förhoppningsvis, en längre vistelse i Miami hela familjen.

Gott nytt år

Jag lämnar med glädje 2014 bakom mig. 2015 vänder det

Dagens tvillingbild

Som att se sig själv i spegeln.

Dagens tvillingbild(er)

När längtan efter att få gunga med storasyster blir på gränsen till övertydlig.


Blicken som säger: Snälla mamma får vi också gå ut?

En fru med många namn

Ni kan numer kalla mig Susanne Leila Ernst Nylén. Jag slutar aldrig att förvåna - mig själv. Den här husliga pysselådran a la Ernst Kirchsteiger och passionen för att baka i sann Leila Lindholm-anda är så långt ifrån min egen självbild man kan komma.
Men här kommer två bilder som bevisar motsatsen. Eller konstaterar faktum.



Middag på Lucia. Jag dukar med strukna linneservetter och spexar till det med pepparkaksformar som servettringar. Who am I?



Idag var min moster och mina kusiner här. Jag bakade chokladmuffins med pepparkakskross i. Och dekorerade med vispgrädde och Daisys hembakade pepparkakor. Hepp!

Tio år senare

Idag har min syster med familj varit här och firat jul i efterhand. Tyvärr ses vi alldeles för sällan. Så det var härligt att få några timmar ihop och se kusinerna leka.

Men mina tankar har också varit någon annanstans många stunder under dagen. Det har väl knappast undgått någon att det idag är tio år sedan tsunamin krävde 543 svenskars liv i Thailand.
Det är utan tvekan något av de tuffaste uppdragen jag haft som journalist. När jag nu själv upplevt avgrundsdjup sorg och jag har barn kommer de där intervjuerna, intrycken, upplevelserna, dofterna och synerna ännu närmare.
Jag minns när jag stod på en av uppsamlingsplatserna för kropparna och det var som en cirkus runt omkring - med matservering, frisör, glasstånd -och fram och tillbaka gick hjälparbetare i vita skyddskläder med träkistor på vagnar. Jag fick en panikattack där och då och skrek att det kunde ha varit min syster som låg där i en av kistorna. För så kändes det. Döden kom så nära. Sorgen drabbade oss alla. En hel nation.
Och intervjuerna med Pigge Werkelin och andra föräldrar som letade febrilt efter sina barn där bland templen. Jag börjar gråta bara jag tänker på det.
Palmerna som nu var blott en halv meter höga, polisbåten som låg två kilometer upp på land, bilen på taket vid vad som varit Blue Villages familjehotell, passen i sanden bland leksaker, allt bråte, lukten av lik, den sötsura lukten som satte sig på tungan. Tystnaden.

Jag har läst många reportage sista tiden om tsunamin. Om överlevare. Om sorg. Och jag har kastats tillbaka tio år i tiden. Mardrömmarna jag hade de där veckorna i Thailand kommer tillbaka.
Samtidigt, när jag läser reportagen, förundras jag över hur de överlevande kommit vidare. Lever ett liv igen.
För att de måste.
För att de kan.
Berörda på djupet av sorgen, förändrade i grunden för alltid. Men överlevare som lever ett liv för de liv som slocknat.

För tio år sedan tog det knappt tio minuter för flodvågorna att svepa med sig allt och alla som kom i dess väg. Efteråt berättade alla överlevare samma sak. De berättade om tystnaden. Den totala tystnaden efter den stora katastrofen.

Över tio meter höga vågor.
Tio år senare.
Fastetsade i våra minnen för alltid.

Hej mitt vinterland... nästan

För inte allt för länge sedan innebar juldagen årets utgång. Man började ladda redan efter lunch. I år var jag och min man istället på lekplatsen med våra tre barn.
För inte allt för länge sedan låg man hela julhelgen framför tv:n och ömsom slumrade ömsom åt godis. Denna eftermiddag bjöd på många stunder långt ifrån det lugnet. Som när Siri ramlade och slog sig så det blödde i munnen samtidigt som Lily och Daisy krockade sina huvuden mot varandra. Det gräts en del i kör då. Apropå kör så går allt i ett kör här hemma. Vi går på knäna. Vi har absolut ingen avlastning alls förutom gudomliga hjälpinsatser från min moster. Det är tufft.
Som idag fick vi en försmak av februari när tvillingarna börjar på förskolan. Att klä på två små samtidigt som en fyraåring härjar. Och de ligger där som små Michelingubbar på golvet orörliga.
Barn hörrni vad härliga de är ändå (jag menar allvar).