Till min mamma

Att säga farväl till dig är något av det svåraste jag har gjort. Att säga "jag älskar dig mamma" och lägga en ros på den vita kistan jag varit med och valt. Jag ville inte stå där. Jag önskar att jag sluppit välja din kista, att min syster inte hade behövt överlämna kläderna du skulle begravas i, att pappa inte tvingats välja versen till din dödsannons.
Vi var inte redo.
Du var inte redo för det här ödet.
I allt mörker har jag svårt att se ljuset även om jag vet att det skulle vara din önskan. Var du än är hoppas jag att du kan läsa dessa rader. Det sades så fina ord om dig på begravningen. Och jag insåg att jag ärvt så mycket av dig.
Det gör mig stolt. För så som du beskrevs idag har mina vänner många gånger beskrivit mig.
Mina vänner.
Mina fantastiska vänner som alltid funnits där och fanns där idag. Mina vänner som du alltid brytt dig så mycket om och som blivit en del av vår familj. Helena och Linda bar fram Lily och Siri i kyrkan så att även de fick säga adjö vid kistan. Det var så vackert på något sätt. Du kommer alltid att leva kvar genom barnen och genom oss. Varje gång vi pratade i telefonen när du låg på sjukhuset frågade du om tvillingarna log ännu. Jag sa att det kanske var så men att det lika gärna kunde vara magknip. Nu ler dom mamma. I kväll log de när jag behövde det som mest och jag tänker att det kanske var du som var med oss.
För jag måste tro på något. Tro att du finns någonstans och vakar över oss. Döden får inte vara definitiv. Slutet på allt. Jag kan inte hantera det.
Många har sagt sedan du gick bort att om det finns något de kan göra så ska jag bara säga till. Men sanningen är ju att det enda jag vill är att få dig tillbaka.
Jag önskar det omöjliga.
När du låg där stilla på sjukhuset såg jag i ditt ansikte att du inte var där längre. Men din hand var sig lik. Dina vackra händer. Så jag fokuserade på din hand. Nu var den kall som en vinternatt. Men jag kommer alltid att minnas hur varm och betryggande den kändes på min arm. Jag hoppas att den handen nu vakar över oss.
Det kommer att komma jular, midsommaraftnar, födelsedagar, skolavslutningar, vardagar då saknaden kommer att smärta som en pil i bröstet.
För många dagar.
Det var för tidigt mamma.
Du skulle vara med oss så mycket längre. Du hade vunnit kampen över den där sjukdomen. Men den kampen tog knäcken på ditt hjärta. Det är så orättvist. Den där svarta fredagen för tre veckor sedan tänkte jag många gånger att du skulle vara så arg nu om du vetat. Du skulle ha varit så förbannad om du visste att du dog. Du hade ju så mycket kvar att leva för.
Jag ska ta hand om pappa åt dig mamma. Jag ska försöka axla manteln efter dig - vara navet som håller ihop familjen.
Varje dag tänker jag på dig. När jag lägger Daisy står hennes namn med din handstil i alla hennes favoritböcker. I tvillingarnas spjälsäng ligger lakanen du gav oss när vi kom hem från BB. Du är fortfarande så närvarande i allt vi gör.
Du var ju nyss här.
Jag kan fortfarande höra din röst. Ändå har jag ringt din mobil för att höra den igen på telefonsvararen. Jag har läst våra sms om och om igen. Du var så skör på slutet.
Jag har berättat för Daisy att du är i himlen. I kväll sa hon att "mormor åker raket och tittar på stjärnorna. Men var inte ledsen mamma. Mormor kommer snart."
Jag önskar att det vore så.

Sorgens dag

Från och med idag kommer den här låten alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Det är skillnad på förskola och förskola

Idag gör Daisy sin sista dag på förskolan. Efter lovet börjar hon på det nya. De ringde i morse från nya förskolan och det känns bra även om jag är orolig över hon påverkas av att börja på en ny förskola igen.
Apropå det snubblade jag över en liten film från hennes gamla (alltså den där hon gick allra först innan vi flyttade) förskola Barnimperiet idag. Herregud vilken skillnad. De är ju fantastiska där. Kolla in och uppmärksamma tittare ser Daisy flimra förbi.


Barnimperiet from Folke Rydén Production on Vimeo.

Och så lite behind the scenes...

Så här såg de ut girlzen när vi plåtade dem till julkortet. Alla tre i klänningar från Lindex.

 Lily och Siri tar en paus med nappen och pustar ut.

Daisy med sin speldosa.

Nu är världen några träd fattigare

Jag vet inte riktigt hur jag hann med det, allt har liksom fallit bort sedan mamma dog, men det blev julkort i alla fall. Snart i utvalda brevlådor landet över. Förra året bjöd vi på rumpchock. I år blir det mer  politiskt korrekt även om vi in i det sista övervägde att välja det här kortet med följande text:

God Jul

&

Gott Nytt År

(eller försök själva att få tre barn att glatt titta in i kameran)

Plötsligt händer det

Breaking news i Siri och Lilys värld:
Inatt somnade de samtidigt, sov fyra timmar, vaknade samtidigt, åt, somnade om, sov i fyra timmar, vaknade samtidigt åt.

Totalt i synk. Halleluja moment!

Julgran? Julgran!

Som jag samlar vuxenpoäng nu.
Det här att vi nu bor i hus innebär att vi äntligen kan ha en julgran.
Takhöjden gör också att vi kan satsa på en tre meter hög kungsgran - eller Disneygran som jag kallar den.


Att hänga upp alla kulorna var ett hedervärt uppdrag tyckte Daisy.


Hon fick feeling och ville "ha den långa skjottan som en stjärngoss"


Fint va?


Dagen efter inhandlades stjärna och belysning.


Ta-daa! (Fattas eventuellt lite guldkulor)

Det finns olika typer av berg.

Tvättberg till exempel.


Ibland känns det som att jag inte gör annat än tvättat och ammar.
Sen kommer jag på... det ÄR ju så.

Citat från NK idag:

"Åh vilka söta barn. Är det tvillingar?"
"Hur gamla är de? Åtta veckor bara? De ser ut att vara ett halvår!"
"Hon till vänster är sötast."

För babyfashionistas?

Dagens mest onödiga pryl kan vara blöjor designade av Heidi Klum.


Otänkbar konversation mellan mig och maken:
- Oj, Siri har bajsat igenom blöjan igen.
- Jo, men den var ändå designad av Heidi Klum.
- Ja, vilken tur att hon gör det med klass. Alla såg ju att det var en Heidi Klum-blöja.
- Precis. Ta en ny nu.

Pepparkaksförbud

För ett par veckor sedan bjöd Siri och Lily på en skrikfest utan dess like. Så mycket att jag messade Håkan, som var på en jobbmiddag, i panik.
Jag trodde att de kanske fått kolik. Båda två.
Efter ett besök på BVC fick jag veta att det berodde på att jag ätit (ganska många) pepparkakor den kvällen. Bebisarna klarar inte av de starka kryddorna i pepparkakor när man ammar.
Bara för att jag inte får äta tycker jag nu att pepparkakor är ungefär det godaste som finns.
Kom just på mig själv med att äta lite pepparkaksdeg från kylen i smyg.
Insåg sedan:
1. Jag är ensam hemma så vem smyger jag för? Lily och Siri?
2. Så urbota dumt eftersom det bara straffar mig (och tvillingarna) i form av skrikfest och onda magar.

Skäms lite nu.

Söndagsdejt

Jag kände att jag behövde komma iväg och göra något själv med Daisy. Så idag hade vi en biodejt med Melvin och hans mamma Gazal. Melvin mötte Daisy vid bion med en Hello Kitty-ballong för det kommer han ihåg att hon gillade från när han var hemma hos oss senast. Gölligt!


Vi såg den klassiska barndomsfilmen Alfons Åberg som jag såg när jag var liten. Håller än.


Daisy tyckte jag skulle fokusera på bioduken och sluta fotografera.


Nu börjar det ju!


Alla barnen kunde sitta still i 40 minuter utom Daisy. Hon behövde bla gå och kissa.


Annars var det rätt kul med godis och total inlevelse i filmen.

Efteråt genomled jag dock ett större haveri när Daisy bröt ihop totalt av tröttma (pga skrikiga tvillingar i natt) och skrek sig hes inne på lunchrestaurangen. Uj, vad jag skämdes. Fick ta maten i doggybag, vinka snabbt till vår dejt och sedan rusa mot bilen med skrikande treåring i släptåg. Hon somnade innan vi lämnat parkeringshuset.
Tålamod är inte min dotters andra namn direkt det ska vi ha klart för oss.

Barnarbete?

Det gäller att nyttja resurserna här hemma. Daisy gungar tvillingarna samtidigt som hon kollar på Jake och piraterna. Då kan jag njuta av en stor kopp kaffe och läsa morgontidningarna.

Daisy var en stalledräng, vi tackom nu så gärna

Av 89 barn i luciatåget på förskolan imorse var en stjärngosse. Det var Daisy. Hon lyckades nästan sitta still hela sångstunden. Nästan. Mot slutet ville hon ha en mer central plats så hon klev helt enkelt förbi alla tomtar, pepparkaksgubbar, tärnor och lucior och satte sig i mitten längst fram.
Fröknarna var ändå imponerade över att Daisy satt still så pass länge med tanke på att hennes tålamod gett vika efter två minuter på repetitionerna.


Denna dag blev också en påminnelse om alla högtider som kommer bli oerhört jobbiga i fortsättningen för alla minnen som väcks till liv.
Som för exakt ett år sedan till exempel då fina mormor var med...

Tårar

Dagarna går, blommorna vissnar i vaserna, snön försvinner, en ny orkanvind drar förbi men mamma är fortfarande borta.

Att sitta hos prästen idag och berätta vem mamma var kändes... ja, hur beskriver man de känslorna? Jag är inte redo att prata om min mamma i dåtid. Jag behöver henne här och nu. Ännu värre är det för pappa som förlorat sin livskamrat, sitt ankare och sin livboj i vardagen. Sin bästa vän. När vi läste igenom olika psalmer till begravningen hittade min syster den här. Grät så mycket när jag läste texten. Älskade mamma. Vad du fattas oss. Din tid var inte förbi än.

Mista en vän (Sv. Psalm 799)
(Text och musik: Gullan Bornemark)

Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.

Som en fjäril som lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört,
så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag, var är du?

Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.

Nu röstar vi!

Lucia eller stjärngosse imorgon? Gissa vad Daisy väljer!

En liten sumo

Lily har ätit upp sig sen hon föddes den lilla sparven.


Igår var vi på läkarbesök på BVC. Hon väger nu 4360 gram och Siri 4400 gram.
De börjar bli två små tungviktare. Imorgon fyller de åtta veckor.

Like a supermodel

Lika som bär jag och Gisele Bündchen. Verkligen.

Sömnmarodörerna

"Mamma kallar oss små ligister men vi förstår inte vad hon pratar om."


"Nu kom vi på att vi allra helst vill sova så här en stund men mamma har fått för sig att det är farligt och kollar var femte minut att vi andas. Är det farligt?"

Skrikfest vs julfest: 1-0

Jag närde en naiv förhoppning om att kunna gå på jobbets julfest ikväll. Tänkte att jag kanske behövde det. Men det blir inte mer än en tanke. Klockan fem imorse mejlade jag och tackade återbud.
Det är tredje natten i rad som tvillingarna bjudit på en skrikfest. De kräver min hudkontakt och vaknar så fort jag försöker lägga ner dem. Har Siri somnat väcks hon av Lilys skrik och vice versa. När de äntligen somnat vid ett-tiden efter flera timmars försök vaknade Daisy och skrek efter mamma. Bara jag dög och det skulle absolut vara kroppskontakt. Jag låg där smått förtvivlad och kände hur ska jag någonsin kunna räcka till?
Så istället för ett tillfälle att klä upp sig lite och få ett avbrott i vardagen blir det myskläder och Champions league på tv med maken och ev min pappa.
Jag som hade målat naglarna och allt.


Lugnet efter stormen.

Genus

Bra ändå av Ica Maxi!


Jag frågade Daisy vad hon vill vara på lucia. Hon svarade:
- Stjärngosse! De har trollstav.

Typiskt. Har redan köpt luciakrona och hela kitet. Pilutta mig som inte tänker utanför könsrollerna.

När glädjen lämnat huset och slängt bort nyckeln

I en tid när jag själv inte kan förmå mig att le bjuder Siri på ett av sina första leenden.

Mina ljusglimtar i allt mörker

Saker Daisy gör

Spelar en trudelutt på kvällskvisten.


Tar med sig något att läsa när hon gör nummer två.


Äter gurka som den är.

Människorättskämpe som människorättskämpe eller?

Det här var ju lite pinsamt skrivet av Paris Hilton. Minst sagt.

Multitasking

Jag har inatt ammat Siri medan jag bytte blöja på Lily och hade Daisy klistrad mot ryggen.
Jag lyckades också dubbelamma tvillingarna utan amningskudden men hållandes dem i luften. Lär få starka armmuskler om det fortsätter så här.

Kusligt

I dessa dagar händer så mycket som jag hoppats slippa uppleva på många många år. Som att planera min mammas begravning och bestämma vilken kista hon ska ligga i. Surrealistiskt och så olidligt jobbigt att det knappt är hanterbart.
Jag fick höra om en kvinna vars mamma dött när hon, liksom jag, hade nyfödda hemma och inte riktigt tid eller ro att sörja. Hennes sorg kom som en våg över henne tre år senare. Jag befarar att det kan bli så för mig. För hur ska jag hinna landa i och smälta att min mamma är borta? Hon kommer aldrig mer komma in genom dörren hemma och ropa "Hej gumman". Daisy kommer aldrig mer att nattas av sin älskade mormor som sjöng så fina sånger. Hur greppar man det? Hur förklarar man det för en treåring?
Idag kom det svart på vitt att mamma inte finns mer. Dödsannonsen i DN. Kusligt nog var det en dödsannons bredvid mammas för en kvinna med exakt samma namn som mormor (som gick bort i cancer för några år sedan). Symbolen i kvinnans dödsannons var en liljekonvalj. Mammas favoritblomma.

Sorg

För sex veckor sedan fick vi blommor för att två liv kommit till oss.
Nu får vi blommor för att ett liv så hastigt tagits ifrån oss.
I denna oerhörda sorg över min mamma värms mitt hjärta av insikten att jag har så fantastiska vänner. Ni är så många fler än jag någonsin kunnat förstå. När familjen slås i spillror slås jag av tanken att min familj är så mycket större än så. Tack! ❤️

Nej.

Vi förlorade kampen. Jag kommer nog inte blogga på ett tag. Ha tålamod med mig.

Är det inte galet att det nu finns en lag om detta?

Idag röstades förslaget igenom om att modersmjölksersättning inte får marknadsföras. Som om detta med att amma eller inte var nog skuldbelagt.
Jag ammar mina tvillingar till 95 procent men idag fick de flaskan. Mer eller mindre i protest.