Hela lilla familjen var ute på en cykeltur i går. Bland annat gjorde vi ett pit stop här.
Så länge man sitter upp i sadeln är Daisy relativt lugn men så fort man släpper ner henne blir hon som en kalv på grönbete. Mest ser man henne från den här horisonten.
Ibland är hon schysst och vänder sig om och vinkar alternativt kollar om man hänger med.
Och det är ärligt talat svårt att hänga med. Hon är snabb den lilla rackaren och man kämpar där på efterkälken med hög puls och hjärtat i halsgropen orolig för alla faror.
Det händer när vi är ute att man ser andra barn som sitter helt lugnt och leker i sandlådan med hink och spade i timmar. Sån är inte Daisy.
Häromdagen på förskolan var de häpna över att hon suttit still och koncentrerad i tjugo minuter och trätt pärlor till ett armband. Ni fattar.
Den enda lugna stunden vi fick på utflykten i går var när hon bäddade ner sig under filten för att få skugga så att hon kunde titta på Nalle Puh på ajfånen. Vi pustade ut och kunde slänga i oss maten på tio minuter, men kände oss samtidigt som dåliga föräldrar.
Denna aktiva fas på två år - kommer den vara livet ut?
