Till min mamma

Att säga farväl till dig är något av det svåraste jag har gjort. Att säga "jag älskar dig mamma" och lägga en ros på den vita kistan jag varit med och valt. Jag ville inte stå där. Jag önskar att jag sluppit välja din kista, att min syster inte hade behövt överlämna kläderna du skulle begravas i, att pappa inte tvingats välja versen till din dödsannons.
Vi var inte redo.
Du var inte redo för det här ödet.
I allt mörker har jag svårt att se ljuset även om jag vet att det skulle vara din önskan. Var du än är hoppas jag att du kan läsa dessa rader. Det sades så fina ord om dig på begravningen. Och jag insåg att jag ärvt så mycket av dig.
Det gör mig stolt. För så som du beskrevs idag har mina vänner många gånger beskrivit mig.
Mina vänner.
Mina fantastiska vänner som alltid funnits där och fanns där idag. Mina vänner som du alltid brytt dig så mycket om och som blivit en del av vår familj. Helena och Linda bar fram Lily och Siri i kyrkan så att även de fick säga adjö vid kistan. Det var så vackert på något sätt. Du kommer alltid att leva kvar genom barnen och genom oss. Varje gång vi pratade i telefonen när du låg på sjukhuset frågade du om tvillingarna log ännu. Jag sa att det kanske var så men att det lika gärna kunde vara magknip. Nu ler dom mamma. I kväll log de när jag behövde det som mest och jag tänker att det kanske var du som var med oss.
För jag måste tro på något. Tro att du finns någonstans och vakar över oss. Döden får inte vara definitiv. Slutet på allt. Jag kan inte hantera det.
Många har sagt sedan du gick bort att om det finns något de kan göra så ska jag bara säga till. Men sanningen är ju att det enda jag vill är att få dig tillbaka.
Jag önskar det omöjliga.
När du låg där stilla på sjukhuset såg jag i ditt ansikte att du inte var där längre. Men din hand var sig lik. Dina vackra händer. Så jag fokuserade på din hand. Nu var den kall som en vinternatt. Men jag kommer alltid att minnas hur varm och betryggande den kändes på min arm. Jag hoppas att den handen nu vakar över oss.
Det kommer att komma jular, midsommaraftnar, födelsedagar, skolavslutningar, vardagar då saknaden kommer att smärta som en pil i bröstet.
För många dagar.
Det var för tidigt mamma.
Du skulle vara med oss så mycket längre. Du hade vunnit kampen över den där sjukdomen. Men den kampen tog knäcken på ditt hjärta. Det är så orättvist. Den där svarta fredagen för tre veckor sedan tänkte jag många gånger att du skulle vara så arg nu om du vetat. Du skulle ha varit så förbannad om du visste att du dog. Du hade ju så mycket kvar att leva för.
Jag ska ta hand om pappa åt dig mamma. Jag ska försöka axla manteln efter dig - vara navet som håller ihop familjen.
Varje dag tänker jag på dig. När jag lägger Daisy står hennes namn med din handstil i alla hennes favoritböcker. I tvillingarnas spjälsäng ligger lakanen du gav oss när vi kom hem från BB. Du är fortfarande så närvarande i allt vi gör.
Du var ju nyss här.
Jag kan fortfarande höra din röst. Ändå har jag ringt din mobil för att höra den igen på telefonsvararen. Jag har läst våra sms om och om igen. Du var så skör på slutet.
Jag har berättat för Daisy att du är i himlen. I kväll sa hon att "mormor åker raket och tittar på stjärnorna. Men var inte ledsen mamma. Mormor kommer snart."
Jag önskar att det vore så.