En annan generation

Jag och mina kompisar som är 76:or tycker inte alls att vi känner oss som 35, snarare 25.
Ungefär som att vi står still och stampar åldersmässigt och alla andra bara hinner i kapp.
Men då och då blir man påmind om att vi faktiskt är… lite äldre.
Jag blir liksom fortfarande chockad när någon som är född på 90-talet gör karriär eller blir kändis. De borde ju fortfarande gå i blöjor eller nåt.

I går var ett team på tidningen utskickade för att bevaka ”Körslaget”. När fotografen kommer tillbaka till redaktionen får han frågan vem som åkte ut. Han svarar:

– Det var nån gammal kärring som jag aldrig hört talas om.

Denna ”kärring” var Ann-Louise Hansson.

När jag jobbade på nöjet för ett par år sedan bad jag en reporter att ringa upp Bosse Parnevik som vunnit ett humorpris och skriva en kort artikel om det.

– Bosse Parnevik, vem är det? frågade reportern.

Vi på redaktionen (och då menar jag oss sjuttiotalister) började då skratta och reportern rodnade. Hur kunde man inte veta vem Bosse Parnevik är? Efter en stund kom reportern tillbaka, mycket stolt och sa:

– Nu har jag läst på om Bosse Parnevik på Wikipedia.

För reportern var ju Parnevik en gammal gubbstrutt och inte ett humorgeni (nåja) som var kung på att imitera kungen. Typ som denna generations Peter Magnusson.

Nu undrar jag vad Daisy kommer att tycka om säg Peter Jihde, Robyn och Måns Zelmerlöw när hon blir stor?