Oskuldens tid är förbi

Det här är slutet.
Eller början.
Det beror på hur man ser det. Vi kan i alla fall konstatera att jag nu kliver över en gräns som jag svurit inför mina vänner och min man att aldrig göra.
Men till slut föll jag för frestelsen. Absolut inte för trycket. För det fanns inget tryck.

Tvärtom.
Så here we go.
Vad är det nu då som är så illa?
Jo, jag har startat en blogg. En fucking jävla blogg. Och ännu värre, en mammablogg.
Så mycket kliar det i mina fingrar.
Så uttråkad är jag.
Eller så stort är mitt bekräftelsebehov.
Journalisten i mig pockar på uppmärksamhet.
Vi börjar som i AA: ”Hej, jag heter Susanne och jag är en bloggare”.
Men istället för att vara en anonym alkoholist är jag en anonym bloggare, AB.
Anonym på det sättet att jag inte tänker säga till någon jag känner att jag har en blogg.
Än.
Men jag kommer ju inte hymla med min identitet.
Shit, vad ängslig jag verkar.

Men nu kör vi!