Första mötet med storasyster

Idag var tvillingarna med i Sportbladet. De rosa fina sidorna.

De fick också äran att träffa storasyster Daisy för första gången.
Daisy var först väldigt skeptisk till att träffa mig och ville bara sitta hos pappa. Men hon var förtjust i bebisarna och hjälpte oss att mata dem och byta blöja. När de gnydde lite förklarade hon att de ville ha en napp eller hade ont i munnen (oklart varför).
Mest nöjd var hon när hon såg att min mage var borta (läs: mindre) och att bebisarna kommit ut och nu kan åka i vagnen.
Hon kommer att bli en strålande duktig storasyster. Samtidigt tycker jag så synd om henne på något sätt. Plötsligt tvingas hon bli så stor och dela vår uppmärksamhet. Det blir en stor omställning att vi nu är fem i familjen.
Fem!
Jag saknar henne så och längtar tills vi får åka hem och vara en familj igen.

Det syns att jag inte varit utanför sjukhuset på fem dagar...

Två dygn gamla.

Live från BB

Jag kan inte sluta titta på de små tjejerna och kan inte förstå hur de fick plats i min mage. Över 5,5 kilo bebis. Inte konstigt att det var kämpigt på slutet.


Igår morse fick jag veta att mina värden försämrats igen och det var dags att köra igång förlossningen. Jag kände mig inte alls redo och blev rätt skärrad men det var bara att köra.
Jag berättar om förlossningen en annan gång men känslan efteråt var att jag fanimej är en superwoman som klarar allt. Det är en rätt ball känsla och man klappar alldeles för sällan sig själv på axeln.


17:20 kom Ettan ut med en rasande fart. Vikt: 2730 gram. 47 cm.
17:39 kom Tvåan som fick kämpa lite mer. Vikt: 2820 gram. 47,5 cm.
Lika som bär och söta som få.


Nu ska vi bara enas om namn till dem också.

Tvillingarna är här

Hand i hand och så fina att mitt hjärta nästan spricker av kärlek.

Uppdatering

Vi väntar fortfarande på fler provsvar men efter att jag lades in på BB har mina värden stabiliserats.
Orsaken: Jag vilar.
Så nu blir det kanske inte igångsättning förrän på lördag eftersom bebisarna mår bäst i magen. Men jag får inte åka hem.
Så väntan fortsätter...

Frekvensen från två små hjärtan.

Till vänster: Min mage 2010 när jag åkte in till BB för igångsättning med Daisy.
Till höger: Min mage igår.

(Och jo, jag har köpt nya underkläder sedan 2010. De ser bara likadana ut.)

Jag kommer inte liveblogga från förlossningen direkt men inom ett dygn är jag förmodligen trebarnsmamma

Den här dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter att jag mått allt sämre de senaste dagarna och fått diverse nya krämpor ringde min barnmorska imorse och sa att blodproverna jag lämnade igår inte var hundra och att de ville kolla mig igen idag på BB.
Så vi åkte in för koll.


Kollen blev lite längre än så.
Nu är jag inlagd på BB med havandeskapsförgiftning.
Svärmor satte sig just på ett plan från Halmstad för att kunna ta Daisy. Håkan är och hämtar Daisy på dagis så att hon kan komma till BB och pussa på mig och jag kan förklara varför jag inte kommer hem ikväll eller de närmaste kvällarna.
Senast imorgon sätter de igång förlossningen. Inom ett dygn har tvillingarna med andra ord tittat ut.
Förmodligen.
Jag måste erkänna att jag är skärrad, rädd och lite chockad. Jag är inte redo för smärtan och behöver alla uppmuntrande ord jag kan få.

Note to self: Googla aldrig havandeskapsförgiftning igen.

Hipp hipp hurra!

Daisy var själaglad när hon fick veta att Ronny och Marcus skulle komma och hälsa på igår. Att de dessutom hade paket med sig gjorde henne om möjligt ännu gladare. Och så var det smurfar i paketen. Ja, ni fattar.

Dessutom hade de med sig bakelser. Daisy plockade genast fram tårtljusen, tryckte ner tre stycken i prinsessbakelsen och sjöng hela "Ja må hon leva!"... till sig själv.


Och avslutade med ett hipp hipp hurra till sig själv förstås.


Och hipp hipp hurra för att de här två godbitarna finns i mitt liv.

Min man alltså

Att lyckas hålla tvillingarna inne till den 15 oktober har varit lite av en milstolpe. Anledningen är att Håkan gärna ville gå på festen han är på ikväll eftersom Sportbladet, som han är chef för, nominerats till årets redaktion.
Hur det gick?
Han vann!
Jag har just sett talet på aftonbladet.se och är galet stolt över min man.


Nu ska han få bada i champagne och jag ska göra mitt bästa för att knipa så vi slipper pinsamma scener på förlossningen.


Min man = ett geni i snygg förpackning.

Husligheter

Det här med hus alltså det verkar passa mig och lockar fram oväntade sidor. Jag har tex gjort en syhörna på övervåningen och har sytt gardiner till Daisy, vårt sovrum och tvillingarnas.
Idag köpte jag även stuvbitar för att eventuellt ge mig på att sy ett lapptäcke. Om jag hinner innan förlossningen, för sen lär det ju vara kört...

Syslöjd.

Daisys rum.

Hej vecka 37

Blir det möjligtvis leverans den här veckan?


Det börjar bli lite framtungt nämligen.

Note to self:

Ta aldrig, aldrig med den här illbattingen till ett köpcentrum. Det är förenat med livsfara för din hälsa och utmanar ditt tålamod till bristningsgränsen.

Smörrebröd

Om du inte kan ta dig till Köpenhamn, se då till att Köpenhamn kommer till dig.


Efter en hel dag av låg energi och illamående fick makens smörrebröd (och en alkoholfri öl) mig pigg igen.

Smurfarna är med på ett hörn. Överallt.

På sin födelsedag fick Daisy en smurftårta. I dag har hon legat utslagen på soffan och tittat på Smurfarna.
Och även nu ikväll när hon somnat och firandet börjat var Smurfarna med på ett hörn.
Trots sin narcissistiska ådra var till och med Kokettsmurfen smått imponerad av hummern.

Skrattade nästan igång en förlossning

Jag var hemma hos min chef igår med resten av mitt sköna gäng från jobbet.
Insåg att det förmodligen var den sista middagen utanför hemmet på väldigt många veckor/månader(?).
Om jag skrattade mycket? OM jag skrattade mycket!


Och magen agerade bord. Praktiskt.

Idag är ingen vanlig dag...

För idag är det min födelsedag. Och det blir en dag som tillbringas i soffan för vård av febrig dotter.


Hon var dock pigg nog att hjälpa mig att öppna paket imorse.


Jag fick ett lyxigt duntäcke, varma skor från Sorel och en vinterjacka från North Face. Eller som maken sa: "Det är ju inte direkt rustad för Stureplan du behöver vara nu med våra barn."
True that.

Ska nu göra mitt bästa för att knipa så att jag undviker förlossning och får ha min födelsedag för mig själv även i fortsättningen.

Ränderna går aldrig ur

Vi (läs: jag) gillar randigt i vår familj.
Det märktes inte minst när jag gick loss på rean på COS till Daisy.


Och pappa och dotter matchar på sitt sätt.

Unik? Nä.

Här har man gått runt och trott att man är unik som väntar enäggstvillingar men nähärå.
Skämt åsido.
Idag har jag varit på en tvillingträff på MVC med andra par som väntar tvillingar. Jag glömde bort att bjuda med Håkan. Ooops. Så satt där som en single parent.
I alla fall så var vi sex stycken havande kvinnor och vi väntar allihop enäggstvillingar. Fyra av oss tjejer dessutom.


Jag vågade säga att jag mått ganska dåligt psykiskt under den här graviditeten pga skräckslagen och det kändes som att de andra pustade ut lite när jag sa det för de har gått med liknande skuldkänslor.
Det var också intressant att höra att ingen av oss valt kejsarsnitt. Jag var längst gången i graviditeten av alla och fick en reality check när barnmorskan sa att det är vanligt att tvillingarna kommer i vecka 36-37. Dvs nu.
Det kommer bli en utmaning detta. Men barnmorskan avslutade med några ord som jag tror att vi alla som var där kommer att bära med oss:
Tvillingar väljer sina föräldrar.

Just nu: Tvilling 1 gör sitt bästa för att sparka sönder ett revben

Under mina 36 veckor har jag ofta fått frågan om det är stor skillnad att vänta två jämfört med ett barn.
Hittills har jag svarat psykiskt ja men fysiskt nej.
Nu kan jag svara ja på båda. Jag är numer vaken minst en och en halv timme varje natt pga olika krämpor. I förrgår natt förvärkar, igår natt illamående eftersom jag förmodligen rullat över på rygg i sömnen och nu pga vilda sparkar. Tvilling 1 sparkar rakt på revbenen. Det gör så j ä v l a ont. Oj, där väckte hon visst tvåan också.
Sitter nu upp i sängen eftersom det gör så ont i höften att ligga på sidan.
Så var det visserligen på slutet med Daisy också men inser att skillnaden är att jag har över 4 800 gram bebis i magen samt dubbel uppsättning av armar och ben. Det börjar bli trångt och bökigt att bära på.
Ångrar att jag inte orkade gå på vattengympan igår. Är det rimligt att man ska behöva ha träningsångest i nionde månaden?

Det var det fysiska. Psykiskt är jag fortfarande inte alls van vid eller vän med tanken på att det kommer två bebisar. Men jag litar stenhårt med att modersinstinkten kickar in så fort de tittar ut. Och jag försöker tänka på att det är rätt häftigt och unikt ändå.
Förlåt att jag svamlar men solen har inte gått upp än och jag kämpar här i mörkret mot krämporna.

Faan, nu är jag hungrig också.

(För övrigt undanbedes vänligen frågor om jag känt slemproppen eller om vattnet har gått. Eh jo, jag har fått dessa frågor.)

Varje dag nu

Hur Daisy allra helst fördriver dagarna?


På sin nya trehjuling med Gammelsmurfen i släptåg - i jakt på grannungar att leka med.

Det sista kan vara det bästa med att bo i hus. Att i stort sett alltid ha någon att leka med gör Daisys vardag roligare och vår mycket lättare.

Here we go again

Jag fick lite panik inatt när jag fick förvärkar. Satt i saccosäcken i en och en halv timme och googlade värkar, la in numret till BB under favoriter och gjorde en lista till BB-väskan.
Ultraljudet idag visade att tvilling 1 väger 2581 gram och tvilling 2 väger 2300 gram. Båda ligger med huvudet ner och är med andra ord redo att göra entré. Men när jag kände av värkarna inatt och blev smärtsamt påmind om hur ont det kommer göra börjar jag ångra mitt beslut att föda vaginalt.
Det skulle dessutom inte förvåna mig om förlossningen kommer igång på min födelsedag på fredag. Grattis till mig...

Har nu inhandlat:
• Amningsbehåar
• Amningstoppar
• Bröstvårtesalva
• Amningsinlägg
• Nappar
• Parfymfri duschtvål och lotion
• Babyfiltar
Som sagt. Here we go again.

Underbara barn-mässan

Söndagsutflykten gick till Älvsjömässan och Underbara barn. Vi var inte direkt ensamma där men Daisy tyckte det var livet på en pinne.

Vi började med att kolla in en nanny-tjänst där Daisy tog för sig och ville bli en fjäril.

Hon var mycket nöjd med resultatet och valde alla färger själv. Lila och rosa.

M y c k e t nöjd.

Sedan körde hon hoj.

Och tog kurvorna bra. Var också den enda av barnen som tog på sig hjälm.

Oblyg som hon är satte sig Daisy på scenen när Sandra Dahlberg uppträdde som prinsessa.

Och jag tyckte denna body var helt fab SOA-fan som jag är.

För att få med Daisy därifrån till slut fick hon välja en ballong.

Hon valde så klart den största som fanns. Och hon valde så klart Gammelsmurfen.

Slagen hjälte på väg hem.

Hon sover för övrigt med sin ballong nu.

Tapetserat och nästan klart

Nu är världskartan på plats på väggen. Min pappa och Håkan har satt upp tapeten Whole Wide World från Mr Perswall i tvillingarnas rum idag.


Mycket nöjd händig man.


Nu ska bara alla möbler monteras ihop också så är vi nästan redo för twinsens ankomst.

Eller för att vara helt ärlig är jag inte alls redo så de får gärna stanna i magen ett par veckor till trots att det börjar bli outhärdligt jobbigt.
Måste:
• Fixa klart deras rum.
• Bädda spjälsängen.
• Skriva ett förlossningsbrev.
• Packa BB-väskan.
• Läsa på om tvillingar (har köpt två böcker som jag inte ens öppnat. Vi gör ingen psykoanalys på det nu...)

Dagens outfit

Denna morgon låg vi kvar under täcket extra länge. Det var ju så varmt där och så kallt ute i den stora världen just nu.

Daisy ville själv välja kläder idag.

"Hmmm, undrar om mamma går med på att jag går till dagis så här?"

Efter viss övertalning om att det skulle bli för kallt med prinsessklänning fick jag byta till "björnvästen".

Till vänster: Dagens outfit om Daisy får bestämma.
Till höger: Dagens outfit om mamma får bestämma. Och det får hon.

Pannkakstorsdag...

Med bästisen.

Utsikten på väg hem från sjukhuset

Det är så konstiga kontraster det här att åka från MVC och lyssna på två små hjärtljud i magen till sjukhuset och mötas av så mycket tragedi.
Det här året slänger många prövningar i min väg.

Det blir ganska många ultraljudsbilder

Eftersom jag går på ultraljud varannan vecka blir det en del bilder.
Imorse plockade Daisy ner dem från kylskåpet och la dem på flaket på sin trehjuling (bästa presenten i lördags!) för att "bebisarna skulle få åka lite".
Efter föris satte hon upp alla bilderna igen ihop med sin teckning.

"Så här många bebisar är det!"

Och så klart åkte denna härliga bilden på henne själv upp också.

Den skickade Markus med grattis-kortet i veckan och är från sist vi sågs då Daisy provade MrR:s skor. Älskar den!

Vecka 35

Jag var förbi jobbet en sväng efter sjukhuset idag för att tanka energi av mina kollegor.
Blev också lite utskrattad på kontoret. Tydligen ser jag något framtung ut i vecka 35.

Helvetet. Räddningen.