Plötsligt händer det

Man tänker att ingen vettig människa utsätter sig för detta. Man tänker att det är ju lite som att leka med elden att åka med tre trötta barn till ett köpcentrum efter förskolan en måndag. Man tänker att det kommer trotsas, skrikas och gråtas. Men man tänker att man får skylla sig själv som inte förberett och köpt allt som behövts köpas till skridskoskolan för femåringen dagen efter. Man tänker att det är bara att bita ihop och slutföra uppdraget trots motstånd. Man tänker att det kommer ändå inte allt sluta bra. 

Men plötsligt händer det. Barnen är glada, barnen samarbetar och är harmoniska. Man blir helt full av stolthet och tålamodet tryter inte för en sekund. Man tänker att nu gäller det att inte utmana ödet genom att gå på restaurang ensam med tre barn. Men man gör det ändå. Och femåringen hjälper till, alla tre barnen är glada, sitter still och äter upp allt. Man tänker att nu borde alla se oss. Se storheten i detta lilla. Att detta är revolutionerande. Man vänder sig om och ser att alla ser. Ja, kanske inte alla på restaurangen men många tittar åt vårt håll och ler. Man ser nästan något imponerande i blicken på dem. Man tänker att jo man, dvs jag, är just då världens bästa mamma med världens mest väluppfostrade barn. 

Tror jag arkiverar den känslan inför sämre dagar. 

 

När hösten kom...

Jag kan minnas den där känslan när man var liten och fick dyka ner i ett stort hav av någonting som bollar, vatten, löv eller liknande och känna sig tyngdlös. 

Jag hade alltid bilden av Joakim von Anka i huvudet när han dök bland sina pengar men undrade alltid om inte mynten gjorde ont. 

Dessa minnen bubblade upp när barnen kastade sig i en står lövhög utanför förskolan igår och aldrig ville gå hem. Pur lycka!