torsdag 29 november 2012

På gymet. Igen.

Jag vet inte om ni minns mitt inlägg nyligen om saker man inte vill höra på gymet.
Idag hände det ett par saker som faller lite under samma kategori.

1. Före passet (crosstraining) hör jag tre män prata om hur det var ett helvetespass förra veckan. Värre än någonsin och att en av de personliga tränarna gett upp efter 45 minuter.

Eh... Pepp?

2. Skådespelaren Andreas Wilson står och väntar på att få köra samma pass.

Ska bli superkul att låta honom se mig ta i så mycket att jag nästan kissar på mig. Verkligen.

Men jag överlevde.
Det svartnade ett tag framför ögonen och jag blev yr.
Jag var helt körd efteråt och jag kommer förmodligen inte komma ur sängen imorgon.
Men hey, jag klarade det.



onsdag 28 november 2012

Fifty Shades öppnar upp för många samtal

För ett par veckor sedan var jag på tjejmiddag hos min kompis H. Hon fyllde år och jag hade köpt Fifty Shades of Grey till henne. Hon öppnade inte paketen direkt så när boken fortfarande låg inslagen på byrån började en av tjejerna diskutera boken redan till förrätten. Hon förfasade sig lite lätt över den debatt som skapats kring boken.
Det visade sig att hon inte läst den.
Diskussionen blev snabbt ganska rolig, tack vare vinet och sällskapet, och det blev ju en smärre succé när H öppnade paketet och fick boken.
När vi åkte till New York köpte jag den tredje delen på Arlanda - Fifty Shades Freed. Instagrammade den och fick likes från personer jag aldrig hört talas om.
Jag hade den också på nattduksbordet på hotellrummet i New York och i söndags hade jag fått den här lappen av städerskan när vi kom tillbaka från en lång dag på stan.
Hur många böcker finns det som öppnar för så många reaktioner från alla möjliga håll?
(Och jo, städerskan fick rejält med dricks).

Traumatisk morgon

Allt det där om att Daisy inte visade minsta skepcis mot oss när vi kom hem i går och att allt gått så bra och hon har inte gråtit någonting medan vi var borta. Jada, jada.
Allt det fick jag tillbaka tusenfallt i morse.
När det väl var dags att gå till dagis började Daisy gråta så mycket och så stort att jag trodde att både hennes och mitt hjärta skulle gå sönder. Hon sprang och gömde sig och visade på alla önskvärda sätt att hon misstänkte att jag skulle överge henne igen. Kanske för gott.
Vi hade kanske traumatiserat henne lite ändå.
När jag tog på henne ytterkläderna grät hon så mycket att hon kräktes. I bilen blev hon helt förstörd när farmor satt där bak med henne och jag körde. Det slutade med att jag fick sträcka bak höger arm och klappa henne på kinden hela vägen (armen sover fortfarande). Så fort jag släppte för att säg svänga eller växla, sånt man gör i en bil, stortjöt hon igen.
Hon grät så mycket att hon kräktes igen och då var jag nära att vända, vabba och åka hem igen.
När vi väl kom fram skakade hon av tårar.
Men då hände det.
Då kom vändningen.
Vad som hände?
Vi sa hej då till farmor.
Det låter oerhört otacksamt efter allt vad svärmor gjort för oss de här dagarna men när hon gick i väg med resväskan och vinkade blev Daisy lugn. Då förstod hon att jag inte skulle någonstans. För om farmor försvinner stannar ju mamma. Så väl på dagis knallade Daisy in och sa "hej då mamma".
Om jag andas en lättnadens suck nu?
Svar ja.
Om jag är sugen på att resa bort igen?
Svar nej.

tisdag 27 november 2012

Lycka!

Vi togs emot med öppna armar och inte det minsta tveksamhet från Daisy. Skönt att hon inte straffar oss för att vi åkte bort.
Hon blev också väldigt glad över bilarna vi köpt i New York.
En gul taxi.
Och en bil som heter Dynamite Daisy. Chauffören heter Susie. Gick ju inte att motstå.


måndag 26 november 2012

Close the deal. The Deal Closer.

Tror att jag just dog och kom till himlen. Jag som inte ätit efterrätt på år och dagar beställde in The Deal Closer på Standard Grill.
Chokladmousse med vispgrädde och chokladflarn.
Oh. My. God.




söndag 25 november 2012

New York update. Up to date.

Hela den här resan känns som en enda lång dejt. Vi äter och dricker typ hela tiden. Och njuter av varandras sällskap. Så att säga.
Får nog återberätta de här dagarna sedan i matbilder.
Just nu sitter vi i Trump Tower. Jag dricker champagne. Håkan Old Fashioned som i Mad Men. Sedan ska vi gå på FAO Schwartz, köpa julklappar till Daisy och knuffa undan alla ungar så att jag kan spela på det stora pianot som i filmen Big.




Fin julgran han har Donald.




Jag har fått tidiga julklappar av Håkan också som ligger i den här påsen. Älskar att expediten Kyle gav mig en high five och kindpussar för att jag fick dessa fina klappar.


Och så är jag väldigt nöjd med de här skorna.




lördag 24 november 2012

Jetlag har sina fördelar

Igår kväll hade vi lite mer ork så vi var ute och klubbade. Trots detta vaknade vi klockan fem imorse.
Så det fick bli roomservice.






Sen somnade vi om. Håkan sa att vi kommer prata om den här morgonen många gånger i framtiden och han har förmodligen rätt.

Roomservice.
Somna om.
Sova hur länge man vill.

Poesi för småbarnsföräldrars öron.

fredag 23 november 2012

Skylineporr

Utsikten från vårt hotellrum.








New York baby!

Framme. Jetlagged as hell så vi pallar inte stor partymiddag ikväll med ett gäng andra vänner. Trista vi är.
Men positivt med detta är:
• Vi kommer vara tidigt på rean på Macy's på Black Friday.
• Vi kan njuta av utsikten från hotellrummet (skyline med Empire State Building och fönster från golv till tak)
• Vi kan ta en Cucumber Martini som sängfösare.





torsdag 22 november 2012

Farewell

Nu drar vi. Börjar med lämplig frukost på Arlanda.


Att säga hejdå till Daisy gick smärtfritt. Först ville hon åka med och "flyga flygplan" så hon tog på sig skorna och packade väskan. Men när vi förklarade att hon får flyga flygplan en annan dag sa hon "ok, hejdå!". En puss och en vink. Det var det.



Så här fin är hon på dagis idag. Saknar henne redan. Nu: bubbel.

onsdag 21 november 2012

Pepptischa

Nedräkningen är inne på timmar nu.




Daisy i Project Runway Sverige-design

Igår kom klänningen som Naim Josefi från Project Runway Sverige designat för Lindex.
Daisy är galet söt i den och stod länge framför spegeln i sin nya outfit.
Finns fortfarande några kvar på lindex.com tror jag.


Jag och Naim när det begav sig.




tisdag 20 november 2012

Konversation med min man tisdag kväll

Håkan: Vet du var Pingu kommer ifrån?
Jag: Nej.
Håkan: Schweiz.
Jag: Jaha.
Håkan: Vet du vem som gör alla rösterna?
Jag: Nej.
Håkan: Den italienska clownen som är Linus på linjen.
Jag: Vaddå, har du googlat det eller.
Håkan: Ja, jag var intresserad ju.

Avdelningen: "Konversationer jag aldrig trodde vi skulle ha för några år sedan".

Separationsångest kan vara bra

Den här ångesten inför New York-resan har släppt lite tack vare er feedback i bloggen, på sms och mejl efter inlägget i går. Tack!
Dessutom läste jag Cecilia Blankens blogg idag. Hon satte ord på separationsångesten på ett bra sätt efter att precis ha kommit hem från sin New York-resa.
Eller som en kompis brukar säga: "Jag älskar att längta efter mina barn."

Nyköpt

Bara för namnets skull. Jag erkänner det.
Men så bidrar jag ju också med några slantar till Unicef genom H&M.



måndag 19 november 2012

Öppet brev som dryper lite av ångest

Hej bloggen jag har ett problem.
För en tid sedan stod jag i valet och kvalet, den lyxigare varianten. Jag valde mellan att åka på en solsemester med man och dotter eller en resa till New York med min man utan dotter. Jag valde det senare.
Nu ångrar jag mig lite grann (läs: ganska mycket).
Tvivlen står som spön i backen kring att vi ska lämna vår dotter hemma i fem nätter utan oss. Hon kommer inte vara ensam utan vara med sin farmor, liksom hon varit tidigare då vi varit på resa, och det har alltid gått jättebra. Men nu ska vi vara borta lite, lite längre och väldigt mycket längre bort. Herre gud, det kommer ju vara ett helt hav mellan oss.
På sista tiden har hon också blivit extra mammig och det gör det hela ännu svårare. Nu är frågan bloggen: Hur egoistisk är jag? Kommer Daisy traumatiseras över denna resa? Kommer jag gråta floder av saknad när jag ligger där på hotellrummet i Tribeca? Eller är detta bara ännu ett lyxproblem?
Jag tänker att föräldrar ju måste ha gjort detta i alla tider, dvs lämnat sina barn några nätter för att vattna rötterna som får äktenskapet att växa. Ursäkta den lökiga metaforen men du förstår väl vad jag menar bloggen?
Snälla, ge mig några sanningens ord även om de smärtar. Även om orden säger att jag är något på spåren när jag pratar om egoism. Även om jag är något på spåren om att jag är dum i huvudet som har ångest över detta.

Och ja, det är tjejen som skriver bloggen som är med i det här inlägget.

Tacksam för svar,
Mamma_76

söndag 18 november 2012

Hej söndag!




Sista sidorna nu i andra delen av tantsnusktrilogin Fifty shades of Grey.

The Soundtrack of our lives




Pingu är överallt...

Och förlåt Hanna att Daisy ringde dig 07:21 imorse. Hon kollade på Pingu på YouTube och lyckades fippla lite med ajfånen medan jag blundade några extra minuter.

Allt man kan göra i en låda

Denna morgon har vi byggt koja av en låda.


Haft picknick däri.


Och läst en bok som inspiration till dito lek.



lördag 17 november 2012

En dag på Stadsmuseum

Idag har jag och Daisy hängt själva eftersom Håkan är på 40-årsfirande som började redan vid lunch.
Så vi åkte till Stadsmuseum för att titta på den här utställningen.


Alfons Åberg var min favorit som liten och det verkar jag ha fört vidare.


Jag kommer fortfarande ihåg de flesta sagorna. Ajabaja Alfons Åberg är min favorit.


Daisys är den med spöket.


Daisy körde buss också.


Och kollade så klart att Mållgan var med.


Sätta knorr på grisen är kul.


Och göra skuggteater i spökrummet.


Vi kollade om det fanns cash också. Men det gjorde det inte.


Efter en jobbig incident med en curlingpappa som röt åt mig att jag var passiv (gick hela tiden en meter bakom Daisy medan andra päron satt på bänkar med sina ajfåns) blev jag så förnärmad, upprörd och sårad att vi gick till vuxenavdelningen istället.


Det blev en fiktiv tur till förorten.


Och till Blackeberg där vi kollade efter John Ajvide Lindqvists vampyrer men hittade inga. Bara en fjäril.


Och så spanade vi in Milleniums redaktion.


Och jag kan stolt konstatera att Daisy kan ha ärvt den journalistiska ådran av sina päron.


Det var vår dag det.

Rihanna

Rihanna är i stan. Det har väl inte undgått någon. Hon var tre timmar sen upp på Berns scen men det gjorde inget enligt skådisen Rafael Edholm eftersom hon är "planetens största stjärna".
Ibland slår det mig hur det var första, och enda gången, jag träffade Rihanna. Det var på MTV Video Music Awards i Köpenhamn 2006. Jag jobbade som reporter för Aftonbladet och var på galan för andra året i rad och bevakade. På röda mattan kom Pharrell Williams i sällskap med en väldigt söt, ung tjej som var blyg när hon poserade för kamerorna.  Knappt någon visste vem hon var men plåtade eftersom Pharrell uppmanade alla att göra det då han presenterade henne som "the next big superstar". Han berättade att de jobbade ihop i studion med hennes musik. Hon var så ung och så liten. Och så sinnessjukt vacker.
På P Diddys efterfest The White Party kom Pharrell också med Rihanna och presenterade henne på samma sätt. Jag ställde någon generell fråga om vad hon tyckte om att vara på plats och hon svarade något i stil med att det var fantastiskt, att hon inte är van vid det här och att hon såg fram emot festen.  Citatet kom aldrig med i texten. Hon var ju inte så känd.  Däremot tror jag att vi gjorde en grej på att Pharrell Williams skojade med oss från pressen som stod och frös utanför när han skulle gå hem. Han hade en stor pälsmössa och började intervjua oss till det danska tv-teamets stora förtjusning. Rihanna satt redan i bilen då.
På festen kom för övrigt Snoop Dog in genom bakdörren. Först kom de största livvakter jag sett, sedan kom en lång smal typ med ett moln av marijuanalukt kring sig. Det var Snoop. Livvakterna ställde sig i en ring runt honom när Snoop dansade och väl utvalda tjejer släpptes in i cirkeln. Rihanna var i vip-hörnet med P Diddy då.
Inser nu att detta var sex år sedan. Och Rihanna är "planetens största stjärna".
Pharrell hade rätt.

fredag 16 november 2012

Förvandling

Idag har jag varit hos min frisör Marre. Och ja, det är han som är stylist i Project Runway Sverige.
Nu var han dock omöjlig att känna igen. Eftersom han var rejält förkyld ville han skydda sina kunder från baciller. Omtänksamt ändå.




Konspirationsteorierna hopade sig när jag läste det här medan jag satt i frisörstolen.




Men Marre har så klart inte ebola-smittan. Det ser dock jag ut att ha på den här före-bilden.




Och så efter.




Och med "sjuksyrran" Marre, aka mirakelverkaren.





Karius och Baktus göre sig icke besvär

Så var det dags för ännu en milstolpe i Daisys liv.
Första tandläkarbesöket. Huvvaa!
Inskrivningen kommer med bok och allt.






Då ska man gapa stort.



Kul med tanke på...

Mitt inlägg igår om leksakskatalogerna.