Just nu:

Hänger i skön gunga på landet.
Känns lite som en karusell.

Themesong of my tonårsrum

När jag gick i högstadiet hade jag en LP, ja flera egentligen men speciellt en som jag lyssnade på så mycket på att den borde vara repigare än ett dansgolv.
Det var precis innan cd-skivan kom och man hade så där stora konvolut till skivorna. Så gammal är jag.
I alla fall, min absoluta favorit som alltså gick på högvarv var Wilson Phillips. Jag har känt mig ganska ensam om att tokgilla den där 90-talsgruppen, åtminstone i min umgängeskrets.

Men så var jag på bio förra veckan (första gången sedan Daisy föddes) och såg den kvinnliga motsvarigheten till ”Baksmällan”, dvs ”Bridesmaids”. Sjukt rolig film och jag älskar Sookie från ”Gilmore Girls” i en av rollerna.
Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Wilson Phillips får en välförtjänt upprättelse i filmen. Barndomsvännerna som filmen handlar om älskar nämligen låten ”Hold on”.
Jag blev på riktigt lycklig av detta och upptäckte att jag fortfarande kan varenda textrad i låten.
Precis som när jag var på Grönan för några år sedan och såg Herreys.
Varenda. Låt. Kunde. Jag. Utantill. Fortfarande.
Till och med ”Varje liten droppe regn”.
Pinsamt men sant.

Men det var ju åttiotal. Wilson Phillips är ju faktiskt nittiotal grymt mycket bättre.

Lystring

Anna Bergendahl är tillbaka allihopa! Efter fiaskot i Eurovision tänkte hon att nu jäklar ska jag ta revansch.
Hur hon gör det?
Genom att gå tillbaka till Idol-tiden och göra en cover. Inga mer egna låtar.
Så hon kör en variant på Coldplays ”Fix you”.
Just nu i Nyhetsmorgon.

Nu går jag och lägger mig igen.
God natt.

I väntan på dagen

Snart, snart börjar äntligen Nyhetsmorgon. I dag ska de bland annat visa ett reportage om detta enligt rulltexten:
”Daisy är en skönhet i Bromma som vårdas ömt av mogna män.”

Allright.

Tills dess tittar vi på Teletubbies.

Världens bästa

Hon vaknade fem minuter hemifrån.
Med ett leende.

Baby on the road

Vi fasade lite för hemfärden med tanke på mardrömsresan från Österlen till Halmstad då Daisy skrek så lungorna hoppade och gjorde vinkelvolter.
Därför planerade vi bilresan noga. Vi åkte lagom till förmiddagsnapen strax efter nio och planen var sedan att köra tills hon vaknade och blev hungrig.
Vi siktade på att åtminstone nå Jönköping utan skrik, hoppades på Mjölby och drömscenariot var att hinna ända till Linköping.
Det gjorde vi.
Stannade på Ikea för att hon skulle få leka av sig.
Tänkte inte på att det är lördag, dåligt väder och lönehelg.
Man kan utan att överdriva säga att det var överjävligt mycket folk.
Men det var kanske bra för Daisy blev helt slut av allt ståhej och slocknade efter fem minuter igen i bilen.
Nu siktar vi på att hinna ända till Södertälje.

Hm, här står jag och balanserar och funderar på vad jag ska hitta på.

Den här vita saken på fyra ben ser intressant ut.

Vad är det de kallas nu igen... Stol va?

Just det ja! Men vad är det man har dom till... Klättra på?

Hm, det stämmer inte riktigt. Trots att jag har tungan rätt i mun lyckas jag inte komma upp. Ska man sitta på den? Moahaha. Glöm det.

Då tar jag rutschkanan istället.

Hejdå sommar! Hej sommar!

Vi har lämnat Halmstad för den här sommaren.
Samtidigt som det ska bli otroligt skönt att komma hem efter fem veckor i resväskor är det med visst vemod.
Vi har ju så härliga vänner i Halmstad och svärisarna är faktiskt de bästa man kan önska sig.
Jag har fått tre sovmorgnar i rad. Tre nätter utan att vakna. Ändå är jag tröttare än någonsin. Det här med ackumulerad sömnbrist och behovet av att sova i kapp har nu fått ett ansikte.
Ni ska dock slippa den bilden.

I alla fall, vi lämnar Halmstad och då känns det alltid som att sommaren är slut.
Men så kom jag på att vi är lediga en hel månad till.

Då händer bl.a. detta:
1. Jag ska åka till landet (redan imorgon) för golven ska slipas och oljas hemma.
2. Vi ska på bröllopsfest.
3. Vi ska till Gotland en vecka.
4. Vi ska på morfars begravning.

Lycka och sorg men även en himla massa sol hade jag tänkt. Sommaren är inte över.

Vad jag längtar mest efter hemma:
1. Sängen
2. Min bästis
3. Soffan och framförallt tv. Har inte tittat på tv på i stort sett hela semestern
4. Vårt kylskåp. Eller rättare sagt ett kylskåp överhuvudtaget. Kylen pajade första dagen i huset vi hyrde i Tylösand så vi har haft en elektrisk kylväska. Den rymmer inte speciellt mycket om ni undrar.
5. Badkaret

Ikapp

Det skiljer ganska exakt två månader mellan Daisy och Baby C. När de träffades i höstas när Daisy var alldeles ny kändes det nästan omöjligt att hon någonsin skulle bli så stor som C. När de träffades i julas kändes fortfarande skillnaden enorm. I påskas låg Daisy fortfarande ett par storlekar under.
Men nu... samma lika.
Baby C fyllde ett i onsdags. Plötsligt räknas inte hennes ålder i månader längre utan fortsättningsvis i år.
Och idag när de lekte såg vi att i fortsättningen kommer de kännas lika gamla jämt.
Årskull 10.
Knasigt det där ändå att det kan vara sådana skillnader första året och sedan är de ikapp. Och sedan fortsätter de vara synkade.
Och vips så är de inte ens bebisar längre.
Det är okej att trycka på paus-knappen nu va?




Asså vad glor du på?


Kolla vad jag kan då.



Schyssta leksaker. Vi kan dela va?


Och här har vi alltså pasta. Det är gott.

Nischad målgrupp

Hittade detta nya magasin i tidningshyllan.
Gissar att den överlever ungefär två nummer.
Läsekretsen är ju ganska snäv så att säga.

Det kommer mera

Så här såg jag och Håkan ut igår by the way.



Vi blev lite fysiska också.



Och så paellan igen. Fab.

Många avsked

Det är sista veckan i Halmstad och dessa kvällar ägnas åt avsked. I tisdags var det avsked till Tylösand och flytt till svärisarna till förmån för en massa sovmorgnar.
Ikväll är det adjö till svåger och co.
Igår var det bye bye till Kullagård och dubbelt firande. K födde lilla C på sin födelsedag förra året. Baby C är nu ett år och K Thirty+fab.
Vi kom med presenter och bjöds på rött, Bollinger och en magnifik paella.



Här tillreds den av värdparet.



Kyckling och chorizo till riset.


Fin utsikt.



Nya växthuset invigdes.



Det buffades mer i paellan.



Och till slut var den klar. Magnifik.

Okej suddig bild men...

Hon står alltså alldeles själv i över trettio sekunder.
Och viftar som faan med händerna.
Nytt idag på tiomånadersdan är också att ställa sig på huk och titta mellan benen som en tunnel.
Men det fick jag ingen bild på.

Hurra!

Tio månader idag.

Till alla ni dom hävdat att Daisy är ett hundnamn...

Här får ni vatten på er kvarn.
Låt mig presentera Daisy:



Hon är förvisso döpt efter en fin kvinna.
Här vaktar Daisy lilla Lykke som slaggar i vagnen.

Skaldjursbonanza

Svärmor kom med ett ypperligt förslag igår. Hon tyckte att Daisy skulle sova hos dem och att vi skulle gå ut och äta i Tylösand och sova själva i vårt "hus" som vi hyr där.
Och man argumenterar inte med svärmor.
Man lyder.
Och tackar.
Så jag bokade bord på Bettans Bar på Gessles hotell. Lyckades argumentera mig till bästa bordet.
Var rätt nöjd med det.



Till förrätt fick vi ostron. Håkans favorit. Han åt totalt över ett dussin ostron igår.



Jag åt en.


Sedan kom godsakerna. Det här fatet länsade jag.



Och så tittade vi på solnedgången.



Ungefär då gick Fredrik Ljungberg förbi. Men honom tog jag ingen bild på.
En gång lovade jag pappa att jag skulle gifta mig med Fredrik Ljungberg.
Det blev istället en fd fotbollsspelare från Halmstad med lika korta ben.
The next best thing.

Just nu:

Nöjd.

Äntligen strandväder

Bara latten som fattas

Daisy bjöd in Astrid på fika idag. Hon hade med sig bullar. Vi kan nu konstatera att Daisy älskar kanelbullar.

Just nu:

Vätskepaus på favvon Joe & The Juice på i Köpenhamn.
Dagens smak: Sex me up.

Sorg

Jag har funderat mycket på döden de senaste dagarna. Jag lär inte vara ensam om det.
I morse vaknade jag med en konstig känsla, såg att jag hade ett missat samtal från mamma bara en kvart tidigare. Förstod direkt.
Morfar hade somnat in.
Han var den sista i den äldre generationen som fortfarande levde. Ingen farmor, ingen farfar, ingen mormor.
Och nu ingen morfar.
Sorg är en känsla som bara inte går att hantera. Den går inte att greppa och den går aldrig någonsin att vänja sig vid.
Min morfar var gammal. 88 år. Han hade levt sitt liv och ville somna in. Han fick som han ville och min tröst är att han inte verkade ha ont just då. Och så tänker jag att han kanske är med mormor nu. Någonstans.
Det vore så fint om döden är så. Att man återförenas med dem som redan har lämnat oss. Jag hoppas att det är så. För morfar slutade leva den dagen mormor dog. Innan levde de ett väldigt roligt liv. Och mormor (som var norska) höll ihop släkten med stora middagar. De middagarna och den kontinuerliga kontakten med släkten försvann med henne.
Vi måste föra den traditionen vidare nu. Det känns viktigt.
Jag är glad att morfar fick träffa Daisy och jag har tittat mycket på bilden på dem ihop idag. Och jag är glad att han fick se en film med henne senast i torsdags. Hon badade på filmen och han blev så stolt och log.
Min morfar var riktigt cool och det är så jag tänker minnas honom.
Som han var med mormor.

Så tänker jag på tragedin i Norge och alla anhöriga, alla familjer som mist en som står dem nära så brutalt och alldeles för tidigt i livet. De hade inte levt klart sitt liv, de var inte redo att somna in.
Sorgen.
Så avgrundsdjup. Mörk. Svart.
Den går inte att hantera.

Höst?

När det ösregnar och är 13 grader gäller det att aktivera sig. I vanliga fall hade man bäddat ner sig i soffan med en massa filmer men det går dels inte eftersom vi inte är hemma dels för att vi har en bebis.
Så vi packade in Daisy i bilen och åkte till Göstas i Steninge.
Förutom att de hade väldigt goda scampispett var det väldigt barnvänligt.
Gillade skarpt skötbordet de hade pimpat på toa.



Med babystuff i en hattask.

Amy Winehouse satt tyvärr på ett expresståg mot det här ödet

Amy Winehouse har hittats död i sitt hem. Förmodligen av en överdos.

Som att det inte är nog med tragik i världen just nu.

Men Amys död kommer inte direkt som en chock.

Kom på att jag skrev en krönika om detta för tre och ett halvt år sedan. Skäms när jag läser den nu. Präktig och skriva på näsan liksom.

Men sann.

Tyvärr.

Det finns så mycket att säga

Men jag finner inte ord för vad som hänt på Utøya.
Mycket jag har läst idag har fått mig att börja gråta.
Men allra starkast var nog den här texten skriven av en av ungdomarna som var där – och överlevde tack vare att han spelade död…

En liten tur

Idag har vi tagit en tur över till Danmark och Helsingör.
Där fick Daisy lattja av sig i en leksaksaffär. Hon fastnade mest för ett dockhus med Little People och ett gökur som sa: Pikke Böh!
(osäker på stavningen där. Skriver som göken lät).
Kan ha varit jag som tyckte den var roligast också.
Faktiskt blev alla talande leksaker extra festliga när de var på danska.



Sen tittade vi runt bland de fina gamla husen.



Håkan spexade och gudfar var... lång som vanligt.



Avslutade gjorde vi så klart med delikata och sjukt stora smörrebröd.

After beach

Daisy gjorde premiär med sina nya hörselskydd på Tylösands after beach idag.
Hon charmade skjortan av bratsen.




Det var mycket folk.




Och bäst utsikt var det på pappas axlar.




Lattjo grej det här med after beach.
Daisy gjorde en traskning. Hon beställde in två flaskor välling, tog bara den ena och traskade sedan därifrån.
Närå.